Min tid här i Colombia börjar att dra sig mot sitt slut, nästan fem månader som jag tillbringat i Cali i västra Colombia, har rusat förbi men lämnat mig med så mycket glädje och insikter samt påmint mig återigen om det jag finner mest definierande denna kontinent – glädjen och hur livsviktig den är.
Cali är en stad där man får vara lite på sin vakt när det gäller sina värdesaker. Det gäller mest att inte flasha med telefonen öppet gå gatan eller med mycket kontanter för om du har otur swishar en motorcykel förbi dig och du blir av med sakerna. Eller så blir du rånad på gatan när mörkret har fallit. I vilket fall gå aldrig ensam, och speciellt aldrig ensam när det är mörkt.
Så här lät det när jag först kom, det var mycket varningar om hur, var och när jag kunde röra mig. Inte ens genom den lilla parken vid mitt hus kunde jag gå ensam, och då menar jag verkligen lilla! Jag hade aldrig tidigare varit i Colombia men hört att personrån är väldigt vanligt av andra som rest hit men jag var inte beredd på den väldiga ”var försiktig” och ”gör inte si eller så” kommentarerna. Till en början påverkade det mig till en stor del. Jag kände verkligen hur misstron mot människor växte. ”Lås alltid dörren”, ”lämna aldrig grinden öppen”, jag menar, det var nog lite av en chock hur stor del av vardagen handlade om att vara beredd på att någon vill stjäla något från dig.
Med tiden i Cali och alla möten med nya personer, kollegor och vänner började jag tänka så mycket denna kontrast som jag dagligen upplevde. Caliborna är otroligt vänliga, du frågar efter en viss adress och det nästa skjutsar dig dit! Det är alltid hjälpsamma och behandlar dig som du vore en del av deras vänskapskrets. Om du har ett problem hjälper dig att lösa det och alltid med ett leende. Det delas så mycket skratt mellan okända att man tror alla är vänner! På kontoret ges det alltid tid att höras hur alla mår, att fråga personen hur den har haft det och ta sig tiden att lyssna är något som under alla omständigheter respekteras. Det är som att lägga dagens ribba, börja med solidaritet och medmänsklighet. En kontrast från Svea där man rusar in på jobbet och inom två minuter ha hämtat kaffet, satt på datorn och är redo för att jobba medans man under samma 120 sekunder hunnit hälsa på alla genom hej, hej hur är de? utan att knappt höra vad någon svarat.
Efter en tid hittade jag balansen med att fortsätta vara försiktig men att inte misstro varje människa. Man får känna in personen helt enkelt, om det är vid fiket, taxin eller på gatan.
Till största delen delar man stunder med en godhjärtat vänlig person och det är varje sådant möte som förgyller vardagen. Det skrattas så mycket både på jobbet och gatan, ja överallt! Att vara en människa med känslor och framföra allt visa dem ges det så mycket rum till. Den energin och omvårdnaden som jag ser människor ge till personer omkring sig, oavsett kända eller okända, är magisk. Med det sagt är vardagen inte lätt för alla här i Cali, det finns stora klyftor mellan befolkningen – folk med senaste jeeparna och andra som säljer minttabletter för några ören vid rödljusen. Men oavsett möte upplever jag en stor vänlighet och många äkta leenden. Är det så att man kan överleva på skratt och glädje? Till stor del tror jag det, troligtvis förlänger det i alla fall livet och helt säkert förhöjer det i alla fall livskvalitén.
Martina Aarre-Ahtio, praktikant
