Praktisk Solidaritets projektledare Kajsa fick ynnesten att vara med på en repetition och få några smakprov ur de första scenerna ur den nyskapade pjäsen “Förbudet”, baserad på novellen av Kajsa Segle.
För den här uppsättningen medverkar fyra personer från Teater Agrell: Elin Mattsson, Thilda Holmén, Alice Erzmoneit och Madeleine Lindoff.
Elin och Madde är skådisarna i gruppen och varvar skickligt olika karaktärer, röster och positioner. Enkel rekvisita hjälper dem att förtydliga de olika personligheterna. Ibland rycker regissör/manusförfattare Thilda in med tips för att finslipa en scen eller dialog. De är ännu i ett tidigt skede av skapandet av pjäsen och ibland behöver Alice påminna skådisarna om repliker.
Gruppen får tillgång till lokaler i kulturhuset ”Verket” i Göteborg, där de repar en gång i veckan. Under en längre paus i repet pratade vi om deras kreativa process och deras tankar kring att gestalta en berättelse som ”Förbudet”.
Vad var det i texten som talade till er särskilt? Hur gick era första samtal kring texten?
Thilda: Först försökte vi hitta vad färgen gul betyder för oss i pjäsen och vad det skulle kunna vara för oss. Vi associerade bl a till diskussionerna om att förbjuda hijab. Men eftersom vi håller på mycket med HBTQI och queer teater så landade vi till slut kring det som ligger oss närmast och som vi kan relatera till.
Då tänkte vi på hur olika uttalanden kan se ut kring att förbjuda HBTQI i Sverige, Europa och övriga världen. Vi har använt oss av riktiga kommentarer som folk har gjort på sociala medier och Flashback t ex, för att förtydliga symboliken och göra det obehagligare. Vi har sedan bakat in detta i repliker som t ex ”Vi måste ju skydda och tänka på barnen!”, när en av rollerna försvarar förbudet. Eller ”hur onaturlig färgen gul är, rent av äcklig”. Som en direkt symbolik till den homofobiska retoriken som förs av vissa grupper och i viss samhällspolitik. Sen är det upp till publiken själva att tolka och associera.
Madde: Situationen i novellen är ju ganska absurd, men hur absurd är den egentligen? När jag läser novellen så fick jag en tanke om att det är så här det faktiskt kan gå till. Att man sakta vänjer sig vid saker (och i detta fall ett förbud). En förändring som smyger sig på.
Elin: Det var det som jag fastnade för i texten – hur Lina (huvudrollen) bara kan gå in i detta. Hon ifrågasätter ju inte så mycket. Det är väldigt intressant att koppla detta till samhället – ett samhälle där folk inte ifrågasätter någonting. Och helt plötsligt hamnar man i en sån här situation. Hon möter ju inget som helst motstånd i berättelsen. Det motståndet möter hon dock i vår föreställning! I novellen är det väldigt otäckt, det finns knappast något motstånd. Men vi vill i vår föreställning skapa en friktion!
“Det är väldigt intressant att koppla detta till samhället – ett samhälle där folk inte ifrågasätter någonting. Och helt plötsligt hamnar man i en sån här situation. Hon möter ju inget som helst motstånd i berättelsen. Det motståndet möter hon dock i vår föreställning! I novellen är det väldigt otäckt, det finns knappast något motstånd. Men vi vill i vår föreställning skapa en friktion!”
Vilka paralleller kan ni se mellan novellens tema och dagens Sverige eller Europa? Hur nära verkligheten är den egentligen, eller skulle kunna bli?
Alla i gruppen nickar och instämmer att skeendet i berättelsen ligger nära verkligheten.
Elin: Om man är en människa som inte har så många kompisar eller sammanhang och sedan erbjuds ett gött gäng med trevliga människor som berömmer en och lyfter en, då är det klart man vill stanna kvar där. Och det ser vi förstås i dagens samhälle också t ex i nazistiska och rasistiska rörelser och liknande sammanhang. Jag tror att de personer som är utan sammanhang är de som lättast blir infångade.
Madde: Jag tänker också på hur sådant här och attityder förändras över tid. För 15 år sedan ansågs ju t ex Sverigedemokraterna som något sjukt. Nu är det ett normaltillstånd och deras åsikter är rumsrena. Folk vänjer sig vid en sån retorik och det blir vardag på ett annat sätt.
Hur har er kreativa process sett ut när ni tagit fram pjäsen?
Thilda: Vi träffades först allihop för att diskutera vilket ämne vi vill lyfta – vad gul skulle vara t ex. Sedan träffades jag och Alice och delade upp pjäsen på hälften. Det var lättare för oss att göra så än att dela upp scenerna mellan oss. Vi är noggranna med att det ska vara samma ton genom hela berättelsen. Vi skrev upp alla karaktärerna och så bestämde vi vilka som skulle vara med. Vi gick igenom vilka delar av novellen som var viktiga för pjäsen och vad vi kunde ta bort. Det är väldigt mycket material och vi har behövt stryka vissa karaktärer eller slagit ihop dem. Det var svårt! Den största utmaningen är att få ihop den på 20 minuter, det är en väldigt kort tid för en historia som har en början, mitt och slut.
Notis *: Teater Agrell ska framföra pjäsen på MR-dagarna i Helsingborg den 24 november. Formatet och längden på pjäsen behövde därför anpassas eftersom en programpunkt på MR-dagarna inte får vara längre än en timma och fler artister ska få utrymme under programpunkten.
Vad har teater för fördelar när det kommer till att belysa samhällsproblem och att få folk att reflektera över viktiga frågor så som mänskliga rättigheter och demokrati?
Thilda: En stor fördel är att allt sker i rummet, här och nu, vilket medför ett särskilt fokus. Man kan som publik inte sitta med sin mobil eller gå ifrån. Det är fokus på det som händer på scen. Det blir ett väldigt andaktsfullt rum på det sättet.
Elin flikar in: Publiken vågar ju inte fly. Vi har dom i våra klor!
Thilda: Det är en styrka att det sker här och nu. Det är viktigt att få den där direktresponsen och det blir en speciell stämning på en teaterscen.
Ibland har vi haft diskussioner med publiken efter föreställningarna och då känner man verkligen att publiken redan börjat reflektera och tänka till. Ibland så skriver dom till oss efteråt och säger ”åh det var så bra”, ”det fick mig att tänka på..”. Så det är många som reflekterar kring pjäserna efteråt. Denna pjäsen är just en sådan ”diskussionspjäs”. Den är ju högaktuell.
Alice: En aktuell samhällsfråga som kan kopplas till pjäsen är detta med angiverilagen. Diskussionen kring lagförslaget på att socialtjänst och skola ska ha skyldighet att ange och anmäla papperslösa.
Vad tror ni kommer upp för frågor från publiken efteråt?
Thilda: Det kan nog bli känslofullt och kännas obehagligt, som om det skulle kunna hända. Det som sker är ju att man tolkar in sig själv i pjäsen, tolkar in sitt eget liv, vad skulle det kunna vara för förbud för mig som skulle drabba mig. Att jag är lesbisk, har slöja eller vad som helst. På så sätt kan det verkligen beröra. Jag tror att många kommer att reflektera utifrån sig själva och fundera på hur ett samhälle skulle kunna se ut om det som jag bryr mig, eller det som är jag, förbjuds.
Hur kan teater som aktivistisk konstform bidra till att stärka kritiskt tänkande? Hur kan den nå ut till alla och inte bara en liten klick av teaterintresserade?
Alice: Spridningen är mycket svår generellt. Vi vill ta den här föreställningen ut till skolor – där eleverna får se föreställningen som en del av undervisningen – vilket gör att vi når folk som vi inte når när vi hyr in oss på en scen och säljer biljetter till allmänheten.
Det ÄR svårt att nå folk som inte är intresserade av ämnet. Det är inte alla som uppskattar teater.
Elin: Då får man i så fall ta sig till platser som inte erbjuder så mycket teaterforum för att visa på att så här kan man också spela teater. Visa på andra typer av teater – att teater inte bara är Shakespeare och tråkiga monologer. Då kanske de blir intresserade och vill gå på mer teater. Det finns alltid folk som inte alls är intresserade men ändå många som får upp ögonen och blir imponerade.
Kan man få folk att gå från att se en pjäs till att vilja engagera sig?
Alla: Ja det kan man väl absolut göra! Det får vi ju hoppas! (skratt)
Elin: När vi har spelat tidigare, t ex för gymnasieelever, har många kommit fram till oss och varit förundrade och sagt att ” wow kan man skapa sånt här själv om saker man bryr sig om!”. Eller ”gör ni det här själva alltså?”. Då säger vi att ”det är bara att sätta igång och skapa!”.
Madde: Jag kan tänka mig att denna pjäs kan fungera som en påminnelse om att ”så här ser det ut!”. Man kan själv behöva bli påmind om att vi alla kan vara med att skapa det här kritiska tänkandet! Bara man kan väcka en liten tanke hos nån så är det väl använd tid!
Elin: Sen pratar folk förhoppningsvis vidare om pjäsen med nån annan och så uppstår vidare diskussion. På så sätt kan samtalet pågå och man blir ständigt påmind om att ifrågasätta och kanske får närmare till att agera.
Den 23 september är det jubileum för föreningen ”Verket” (som Teater Agrell är en del av) och då kommer de att visa upp utvalda scener ur pjäsen för allmänheten!
Se mer om eventet på Verkets Facebook-sida.
Vill du att Teater Agrell ska spela upp pjäsen på er skola? Kontakta dem.
Mer av Teater Agrell får du också vid MR-dagarna den 24 november (Helsingborg) och på Skriv Agera Reageras avslutningsföreställning den 9 december i Stockholm (ABF-huset). Mer information om detta hittar ni löpande på hemsidan och på Skriv Ageras instagram.