en novell framtagen av Kajsa Segle, 27 år, för informationsprojektet Skriv Agera Reagera – unga konstutövare väcker debatt om mänskliga rättigheter i Europa.
Du kan också läsa novellen och ta del av vad som händer inom projektet på Skriv Agera Reageras hemsida.
Den här morgonen såg den lilla kvartersbutiken inte ut som vanligt. Stora delar av skyltningen saknades och blommorna som senast i går stått vid dörren var borta. Om det inte varit för öppetskylten i fönstret hade Lina trott att det var stängt. Innanför dörren blev hon genast tilltalad av gubben bakom kassan: “God morgon. Vad kan jag hjälpa till med en speciell dag som denna?” Inte heller här inne såg det ut som vanligt. En del av varorna var inte på sina vanliga platser och här och var stod hyllor tomma. “Håller du på att organisera om?” frågade Lina. “Självklart måste jag det. Du har väl hört talas om förbudet?” “Vilket förbud?” undrade Lina som inte hade någon aning om vad han pratade om. Gubben lutade sig fram och signalerade åt henne att komma närmare. Han nästan viskade: ”Färgen gul är förbjuden. Bra va?” När han inte fick reaktionen han hoppats på förklarade han:
“Du förstår, i alla dessa år har vi misstagit oss. Men äntligen har vi blivit ledda i rätt riktning. Vilket bra initiativ av staten! Att jag själv aldrig kommit på tanken.”
Lina började granska butiken upp och ner. Inget var gult. Inte en enda konservburk, servett eller tändsticksask. Gubben såg vad hon gjorde och sade: ”Innan producenterna av varorna hunnit anpassa sig efter de nya reglerna har vi förstås gjort oss av med en del av sortimentet. Lite förlorade intäkter är det värt. Tänk att vi haft så fel!” Lina gav gubben ett artigt leende och lämnade butiken utan att köpa något. Han hade gått och blivit galen. Ingen skulle väl få för sig att förbjuda en färg? Hon började promenera längs gatan och söka med blicken efter något gult, som för att motbevisa det hon just hört. Hon stötte på en orange husfasad och en röd dörr. En fotgängare iklädd militärgrön jacka. Svarta handskar, ljusblå himmel och en grön skylt. När hon var nära att ge upp såg hon en kvinna som bar på en gul halsduk. Lina, som vanligtvis inte pratade med främlingar, tog genast kontakt med henne. ”Du har en gul halsduk!” slängde hon ur sig. Kvinnan blängde på Lina och sade: ”I handen ja, men inte på mig. Man måste ju få slänga sina gula prylar innan förbudet träder i kraft, begriper du väl? Kvinnan traskade vidare med bestämda steg. Lina stirrade efter henne. Då kom hon ihåg själva anledningen till att hon gått ut den här morgonen. Hon skyndade sig tillbaka till butiken. ”Redan tillbaka?” sade gubben. ”Jag glömde köpa ägg.” Hon gick till hyllan där äggen brukade stå men fann den tom. Innan hon hann fråga sade gubben: ”Du förstår, vi kan ju inte sälja ägg. De innehåller äggulor.” ”Har ni några ägg utan gulor?” sade Lina, som insåg hur dum frågan var först när hon hade ställt den. ”Du menar äggvitor?” sade gubben. Han försvann in i ett rum bakom disken och kom tillbaka med några frysta påsar som han lade på disken. Lina tyckte innehållet i påsarna såg på gränsen till ljusgult ut. Kanske hade gubben kommit på liknande tankar för han stod och stirrade på påsarna i några sekunder. Sedan sade han: ”Det blir 34 kronor.”
När Lina kom hem hörde hon genast mammas raspiga röst. ”Varför tog det sån tid?” ”Jag fick bara tag på äggvitor. Äggulor är tydligen förbjudna nu.” Lina lade fram påsarna hon köpt i butiken. ”Bara så där?” undrade mamma. ”Bara så där. Förresten gäller det allt annat gult. Jag tror vi måste rensa här hemma och slänga lite saker.” ”Cigaretter är väl inte förbjudna?” sade mamma. ”Så länge de inte är gula antar jag. Men akta så att tänderna inte gulnar på dig.” Det som var menat som ett skämt kändes plötslig inte så roligt. Tänder kan väl inte förbjudas? ”Nu har de gått för långt. Någon borde minsann säga statsministern ett och annat”, sade pappa vid köksbordet. Mamma satt och rökte ut genom fönstret, fullständigt oberörd. ”Varför gör du det inte själv, pappa?” sade Lina. ”Jag? Nej det vore nog ingen bra idé.” Pustningarna blev till mumlingar. Så blev det alltid när man påminde pappa om att ta tag i sina egna klagomål. Lina, som normalt åt ägg om mornarna, visste inte vad hon skulle göra med sin sakta tinande äggvita och övergav den för en bit bröd. Efter att ha dunkat sin frysta äggvita i bordet några gånger följde pappa Linas exempel. ”Jag tror vi får göra maräng av de här”, sade han och såg nöjd ut över sin problemlösningsförmåga.
Ur TV:n följande morgon: Kära medborgare! Härmed inleds den ärofyllda perioden av att för gott förinta fiendens färg. Det hela uppskattas ta en vecka. Den som efter den 28 maj påträffas med innehav av gult kommer att bli gripen av den nya färgpolisen och fängslad för förräderi. Det kommer inte heller vara lagligt med någon form av samröre med innehavare av gult, och den som har information om misstänkt förräderi måste anmäla det. Hjälpsamma tips kan komma att belönas. Väl framme vid postkontoret innan dagens skift såg Lina att allt gult strukits över med svart markeringspenna. Inklusive håret på blondinen som poserade på ett skönhetsmagasin. Allie var tidig. ”Är det du som strukit över det här?” sade Lina om skönhetsmagasinet på disken. Allie nickade. ”Mest för att inte få problem.” Hon verkade mer intresserad av att fila sina naglar än vilka färger som förbjudits. Lina uppmuntrades av hennes likgiltighet. Kanske var det inget att ta på stort allvar. Lite överstrykningspenna här och slänga några prylar där så var det fixat. Men hon förstod inte varför någon skulle vilja förbjuda en färg. ”Vet du varför de förbjöd gult och inte någon annan färg?” frågade Lina. ”Asch, de kommer säkert förbjuda andra färger, men de måste ju börja någonstans.” Lina kunde inte dölja sin förskräckelse vilket fick Allie att fortsätta: ”Det är inte hela världen. Se bara till att göra som de säger så får du inte problem. Och på tal om att förbjuda färger…” Allie såg ut genom fönstret på en förbipasserande äldre kvinna. “…kunde de förbjuda färgen på det gräsliga plagget som tanten där borta har på sig.”
Efter dagens arbetspass började Lina rensa hemma. Hon ville helt enkelt inte åka fast för en så fånig sak som att envisas med att äga något gult. Hon slängde en gammal badanka, några böcker som hon ändå inte planerat att läsa, en hårsnodd och ett par gummistövlar. Stövlarna var det enda som hon faktiskt skulle sakna och som hon önskade att hon kunde behålla. Men det går knappast att måla om gummistövlar. Däremot målade hon om den gula köksstolen till en ljusblå nyans som passade riktigt bra i köket, till och med bättre än den gamla färgen. Varför hade hon inte kommit på den tanken tidigare? När hon rensat på sitt rum kastade hon en blick över vardagsrummet. Kanske skulle mamma och pappa börja rensa bort sina grejer. Men även om de skulle ge det ett försök så fanns det en risk att de inte skulle hinna gå igenom allt, med tanke på hur mycket oorganiserad bråte det fanns i lägenheten. Så Lina tog saken i egna händer.
45 minuter senare hade hon fyllt flera papperskassar med inte bara hennes egna utan även hennes föräldrars prylar. Liksom ett TV-inslag hade instruerat begav sig Lina till närmsta återvinningscentral där det stod några containrar för gula saker. Vid en av containrarna stod en äldre man och slängde saker, varav alla var gula utom en brun handske. Allt slängde han i containern som uppenbarligen endast var till för gula saker. “Får man göra så?” frågade Lina och tittade på handsken. “De sa inget om att man inte får slänga bruna grejer.” Mannen lunkade i väg under tiden som Lina slängde sina grejer. Precis innan hon skulle gå kunde hon inte låta bli att fiska upp handsken och slänga den i en annan container. Den såg nämligen så felplacerad ut. Hon hann knappt göra det innan det dök upp en spinkig ung man, kvick i steget. “Vad heter du?” frågade han. Han bar anteckningsblock och penna. “Lina Karlsson”, sade Lina. Han ställde några frågor om hennes adress och vilka hon bodde med. När hon svarat lyfte han näsan från pappret och sträckte ut en hand. “Joakim Tullberg. Jag är frivillig funktionär här på återvinningscentralen. Det är jag som ser till att alla sköter sig. Men jag har också i uppdrag att uppmärksamma de som sköter sig extra väl, och jag måste säga att du skötte dig exemplariskt alldeles nyss när du slängde den där icke-gula saken i en container specifikt till för icke-gula grejer.” “Varför är det så bra?” “Inte bara ställer du upp för samhället genom att slänga dina egna gula grejer, du hjälper även andra att slänga sina gula grejer på bästa möjliga sätt. På ett välorganiserat sätt.” Lina hade ljugit om hon sade att hon menade det som ett bidrag till samhällsnyttan, men hade inget emot att få lite uppskattning. “Allt för att hjälpa till, antar jag.” “Mycket bra, mycket bra”, sade han och så plockade han fram ett flygblad som han gav till Lina. På det stod det: Möte för antigul-entusiasternas frivilligorganisation kl. 18:00 23 maj på Torggatan 37. Fika ingår.
“Högst frivilligt, varmt rekommenderat. Ser dessutom skitsnyggt ut när du söker jobb i framtiden. Arbetsgivare älskar sånt här. Det signalerar hur mycket du bryr dig om samhället och att du är villig att ge upp din tid för att främja det allmänna bästa.” Det kunde ju vara bra. Lina ville inte direkt jobba kvar på postkontoret resten av livet. Helt ärligt var det inte heller så ofta hon blev bjuden till saker. “Jag kommer”, sade hon.
Dagen därpå kom Lina fram till föreningslokalen på Torggatan. På väg dit hade hon sett några skyltar och affischer som hade sprejats med svart färg. Det såg riktigt fult ut och hon hoppades att någon skulle byta ut dem och göra rent. Inne i lokalen stod stolar uppradade och längst fram stod en kvinna med barskt utseende. Hennes hållning var så rak att Lina fick intrycket att hon gjort militärtjänstgöring eller ägnat sig åt någon liknande aktivitet, för så där bra hållning får man bara inte av naturen. Joakim pratade med kvinnan. Det märktes att han hade stor respekt för henne. Precis som Lina diskret tänkte sätta sig på en rad långt bak fick Joakim syn på henne och vinkade fram henne. “Hej Lina”, sade Joakim med ett oväntat brett leende. Han kom ihåg hennes namn. “Hej”, sade hon tillbaka, och försökte låtsas som om hon inte kände sig som en inkräktare på väg att bli påkommen. “Det här är Cindy”, sade han och Lina skakade hand med kvinnan. Joakim må se ut som en Joakim, men Cindy såg inte ut som en Cindy. Hon hade ett fast handslag och Lina kunde inte låta bli att ryckas med i Joakims överdrivet respektfulla sätt mot henne. Några personer satt utspridda i lokalen. Lina fick intrycket av att det var en udda samling människor som dykt upp. Gubben från kvartersbutiken var där och han hälsade glatt på henne. Cindy ledde mötet. Hon välkomnade de nya deltagarna. Joakim verkade fungera lite som hennes överentusiastiska högra hand. De tog upp strategier för att hantera olika praktiska delar av förbudet. Organisationens roll var att bidra till verkställandet av förbudet samt att rapportera om eventuella störningar. Deltagarna på mötet uppmanades att skriva ner telefonnumret till färgpolisen så att de kunde ringa om de stötte på misstänkt förräderi. Lina skrev ner numret på en liten papperslapp som hon lade i byxfickan. “Man vet aldrig när man kan komma i kontakt med förrädare”, sade Cindy allvarligt. Halvvägs igenom tog de fikapaus. En man vid namn Jean-Pierre hade bakat rulltårta och satt nu bredvid Lina. Han svamlade på om lite vad som helst som dök upp i hans huvud. Det var som om han talade innan han tänkte. “Först förstod jag inte poängen med förbudet om jag ska vara helt ärlig. Jag var till och med lite defensiv som grafisk designer, ville fortsätta att ha tillgång till så många färger som möjligt. Dessutom var jag mitt uppe i att skapa en marknadsföringskampanj för apelsinjuice och tänkte att det skulle bli omöjligt att göra utan gult. Sedan insåg jag att det klart man kan göra det, det gäller bara att tänka utanför boxen och vara kreativ. “Men är inte apelsinjuice också förbjudet nu?” undrade Lina. “Jo, så det löste sig även på det sättet”, sade Jean-Pierre.
Deltagarna blev frågade om de kunde tänka sig ta sig an olika uppdrag. Det behövdes folk på återvinningscentraler för att kontrollera vad som slängdes och av vem. Det behövdes folk som skulle måla över gula delar av offentliga byggnader och dessutom behövdes folk att rensa maskrosor och andra gula nyanser som förekommer i naturen. Lina anmälde sig frivillig att rensa maskrosor. Hon kände ett behov av att komma ut mer efter de långa dagarna på postkontoret. När Lina anlände till sin första maskrosrensning träffade hon en tjej, lite äldre än henne själv, som hette Pam. Pam hade kort hår och en hel del mascara. När Lina skakade hennes hand insåg hon att hon träffat fler nya människor den här veckan än hon gjort på flera av de föregående månaderna. “Så vad gör dig till aktiv förespråkare av det här förbudet?” undrade Pam medan de drog upp maskrosor med rötterna, iklädda lite för stora trädgårdshandskar som definitivt hade använts förut. När Lina fick frågan insåg hon för första gången att hon aldrig bildat sig en uppfattning om varför hon var för förbudet. Var hon för förbudet? Ja, det måste hon ju vara. Hon måste åtminstone komma på ett vettigt svar på frågan, annars skulle det verka riktigt underligt. “För att bygga ett bättre samhälle”, sade Lina och hoppades att det lät trovärdigt. “Bra svar”, sade Pam. Det var en varm försommar. Solen gassade och Linas kläder klibbade sig fast på hennes armar och ben. Hon kände sig mer självsäker i Pams sällskap än i de flesta andras. Hon vågade öppna munnen mer och tänkte inte igenom vad hon skulle säga lika mycket som hon brukade.
På vägen hem läste Lina en löpsedel som var uppklistrad utanför en kiosk. Man hade redan gripit förrädare. De måste ha gjort aktivt motstånd, tänkte hon. Tänk så onödigt att åka fast för att man envisas med att äga gula saker. Hädanefter såg Lina fram emot både antigul-möten och maskrosrensningar. När hon satt på jobbet längtade hon efter att få återse Joakim, Pam och till och med Cindy och Jean-Pierre. Under antigul-träffarnas fikapauser fortsatte Jean-Pierre göra långa utsvävningar om vad det nu var som fångat hans intresse den här gången. Särskilt förtjust var han i att återge konversationer som han haft med en person som hette Krille. “Krille, min bästa polare, han var så envis till en början för han vägrade slänga en gammal gul regnrock, sa att den hade för högt sentimentalt värde för honom. Men jag sa att det klart du måste göra dig av med rocken. Även om du inte hatar gult är det knappast värt att riskera att förlora sin frihet för en gammal rock.” Under maskrosrensningarna kunde Pam imitera honom så att Lina kiknade av skratt. Men de flamsade inte bara runt, de var trots allt rätt produktiva och såg fina resultat av sin ogräsrensning.
Mamma och pappa var positivt överraskade över Linas aktiva nya liv. “Så bra att du skaffat dig något kul att göra, älskling. Du verkar träffa massor av intressant nytt folk”, sade mamma en kväll. “Det gör jag också”, sade Lina med munnen full av fullkornsspaghetti. “Och tänk att förbudet har fått oss att äta nyttigare”, fortsatte hon. “Synd bara att det inte smakar bättre”, mumlade pappa.
En dag var Lina extra produktiv i sitt maskrosrensande. Det kan ha berott på att Pam inte var där den dagen. Lina slet upp rot efter rot tills det att hon märkte att någon tittade på henne. Det var en pojke i yngre tonåren som stod bland maskrosorna. Hon var på väg att fråga vad han ville men innan hon hann började han plocka upp gråa fluffiga maskrosor (utan att dra upp dem med rötterna) och blåsa på dem så att maskrosfrön började flyga åt alla håll och kanter. “Vad håller du på med?” sade Lina som sällan blivit så provocerad. “De där kommer ju växa upp till att bli nya gula maskrosor”. Det var uppenbart att han saboterade med flit. Kokandes av ilska sträckte hon sig efter lappen i fickan där hon skrivit ner telefonnumret till färgpolisen. Hon slog in numret i sin mobiltelefon. “Hej, jag volontärarbetar med att rensa maskrosor för att förinta fiendens färg och det är en pojke här som saboterar genom att sprida maskrosfrön.” Hon kände sig lite fånig, men gav sig inte. Det här var trots allt blodigt allvar, precis som Cindy hade sagt. “Jag skulle vilja ange honom för förräderi.” Rösten på andra sidan sade att det var bra att hon ringde och bad sedan om fler detaljer. Under tiden som Lina pratade i telefon fortsatte pojken att sprida frön. “Jag har tyvärr inget namn, men jag kan beskriva hur han ser ut och var vi befinner oss”, sade Lina. “Han har kort blont hår, mörkblå munkjacka och jeans…” “Vi skickar ut en enhet på en gång. Försök att hålla honom kvar på platsen om du kan.” Lina hade ingen aning om hur det skulle gå till och valde att inte konfrontera pojken något mer. Hon undrade vad som skulle hända med honom och var alldeles för arg för att bry sig om hans välbefinnande. Det tog bara några minuter innan polisbilen hunnit fram. Vid det laget hade pojken hunnit lämna platsen. Lina gick fram till poliserna och förklarade situationen och visade riktningen som pojken hade tagit. De tackade för hjälpen och körde ditåt.
Nästa gång Lina satte sin fot i antigul-entusiasternas föreningslokal möttes hon av applåder. Hennes kinder blev alldeles varma och hon tackade flera gånger för uppskattningen. “Rätt åt den där sabotören”, sade Joakim. “Hörde du förresten att killens föräldrar var förrädare båda två och att hela familjen hamnat i fängelse.” “Nej det visste jag inte. Hur vet ni förresten att det var jag som angav honom?” sade Lina. “Cindy berättade. Hon har kontakter.” “Bra jobbat, Lina”, sade Cindy och log ett av sina sällsynta leenden. Lina tackade och sträckte på sig. Hon fick till och med fina kommentarer från en man hon knappt kände igen och inte kunde namnet på. Joakim och de andra ville höra henne berätta i detalj om vad som hade hänt så hon återgav händelseförloppet så noggrant som hon kunde. “Jag har nog aldrig känt mig så provocerad i hela mitt liv”, sade hon. Uppskattningen hon fick för att ha anmält pojken tog inte slut där. I slutet av månaden utsågs nämligen månadens medlem och den här gången blev det Linas tur. “Motivationen lyder: För att ha uppvisat mod i en svår situation och för att hon är en sann lagkamrat som avskyr gult av hela sitt hjärta, tilldelas Lina Karlsson utmärkelsen månadens medlem”, sade Cindy med högtidlig min. Det bröt ut applåder. Lina skakade hand med Cindy och tog emot sitt diplom under tiden som Jean-Pierre fotograferade dem. Så mycket uppmärksamhet Lina fick för en ändå rätt så liten sak, tyckte hon. Men hon tackade bara och tog emot all strålande värme som skickades i hennes riktning. Hon visade stolt upp sitt diplom för mamma och pappa på kvällen och de lyste upp båda två. “Tänk att vår dotter är en sån stjärna”, sade pappa. “Vår lilla Lina”, sade mamma med ett brett leende. Kajsa Segle 5 “Lina, kom ett tag”, sade Cindy under en fikapaus. “Det är nämligen så att det har dykt upp en öppning på medlemstidningen. De söker efter någon som kan korrekturläsa deras texter” “Åh, det låter intressant men jag är osäker på hur det skulle gå ihop med mina arbetstider och med maskrosrensningen.” “Det är ett heltidsjobb så du skulle behöva säga upp dig från ditt nuvarande arbete för att hinna med.” “Jaha”, sade Lina. “Ska jag säga att du är intresserad?” Lina funderade ett ögonblick. Hon hade aldrig direkt älskat sitt jobb på postkontoret och det här kunde vara en bra chans att ta sig därifrån. “Ja, jag är intresserad”, sade hon.
Chefen på Linas gamla jobb blev inte överlycklig över att hon slutade med så kort varsel. Det enda som Lina skulle sakna med jobbet på postkontoret var Allies sällskap. Allie var trots allt en helt okej kollega. Lina och Allie hade aldrig umgåtts utanför arbetsplatsen och Lina visste redan nu att de två inte skulle hålla kontakten. Den nya arbetsplatsen låg centralt i stan i en lokal i fint skick. Linas nya chef hette Leffe och de kom genast bra överens. “Cindy berättade att du angett en hel familj av förrädare. Snyggt jobbat!” sade han glatt när de träffades för första gången. “Här ska du sitta”, sade Leffe och visade henne till ett kontor på övervåningen. Lina hade fått jobbet utan någon intervju. Det räckte tydligen att ha rätt kontakter. Arbetsuppgiften visade sig inte vara så komplicerad. Lina skulle läsa igenom texter och sedan rätta till eventuella stavfel eller grammatiska fel. Hon lärde sig snabbt hur det gick till. Jobbet gav inte bättre betalt än det förra, men det kändes värdefullt att få arbeta för en god sak. Alla Linas nya kollegor var antigul-entusiaster på ett eller annat sätt. En av dem arbetade till och med för färgpolisen och sade att hon gärna hade delat med sig av detaljer om det inte vore för att hon befann sig under strikt tystnadsplikt. Så fick Lina en ny vardag med nya sysslor och nya människor. Och hon började snabbt trivas bra. Precis i början hade hon kalla fötter i några dagar, men det gick över. I och med de nya arbetstiderna slutade Lina med maskrosrensningarna, men antigul-träffarna fortsatte hon gå på. Det var skönt att ha en fast punkt i livet när annat förändrades. Till och med Jean-Pierres tjatande om det ena och det andra kändes som en trygg punkt i tillvaron. “Min polare Krille har slutat svara i telefon på sistone och först tänkte jag att han nog bara var lite extra upptagen, men nu börjar jag bli orolig på riktigt. Jag hoppas att han slängde sin gamla regnrock till slut.”
“Vems är det här?” sade Lina. Hon viftade med en blommig näsduk som hon just hittat hemma. “Den är min”, sade mamma. “Gör dig av med den”, sade Lina. “Men nu överdriver du, Lina” sade mamma. “Blommorna är knappt gula.” “Det ser jag väl själv att de är gula. Tror du inte att jag känner igen fiendens färg när jag ser den?” Mamma tittade på näsduken. “Jag tror inte de är gula”, sade hon utan att låta helt övertygad. “Det kanske är ett gränsfall.” “Vi kan inte ha något som nästan är gult hemma. Det förstår du väl?” Mamma suckade. “Jag har haft den här ända sedan jag var liten. Min mamma gav den till mig.” “Det kan inte hjälpas”, sade Lina kallt. “Gör dig av med den. Om du åker fast för den lär inte bara du utan även jag och pappa fängslas för förräderi.” “Jag ska”, sade mamma och knycklade ner näsduken i fickan. Några dagar senare smög Lina försiktigt in i mammas och pappas sovrum. Hon ville lita på mamma, men tvivlet gnagde inom henne. Hon hittade byxorna mamma haft på sig när de pratade om näsduken. Hon grävde i fickorna, fann att de var tomma och andades ut av lättnad. Sedan slog det henne att mamma kunde ha gömt näsduken någonstans. Det vore otroligt dumt och oansvarigt i sådana fall, men det kunde inte uteslutas. Lina behövde vara säker. Hon började leta i garderoben, under madrassen och sedan i nattduksbordslådan. Längst in bakom några böcker låg något mjukt av tyg. Lina drog ut det. Det var näsduken. Och visst var blommorna gula! Hon höll näsduken mellan tummen och pekfingret. Det var som om blotta vidrörandet vid den kontaminerade hennes fingrar. Hon visste vad som behövde göras. Hon plockade fram papperslappen ur sin ficka och slog telefonnumret på sin mobiltelefon. Strax möttes hon av en vänlig röst: “Färgpolisen, hur kan jag stå till tjänst?
