De osynliga fjärilarnas vecka - kampen för de tvångsförsvunna
Blenda och Josephine är praktikanter hos Praktisk Solidaritets samarbetsorganisation i Cali, Corporación para el Desarrollo Regional (CDR).
I augusti deltog dom tillsammans med CDR i minnesveckan för tvångsförsvunna personer.
Här ger dom en inblick i aktiviteterna.
FN har deklarerat den 30 augusti till internationell minnesdag för personer som utsatts för påtvingat försvinnande. I Cali, Colombia uppmärksammas detta under en hel vecka i slutet av augusti varje år för hedra försvunna människor och deras familjer, samt att ge utrymme för fortsatt sökande av de försvunna. Minnesveckan går under namnet Semana de las Mariposas Invisibles, Veckan för de osynliga fjärilarna.
Tvångsförsvinnande, eller påtvingat försvinnande räknas som ett brott mot mänskliga rättigheter och innebär att en person frihetsberövas av en stat eller en politisk organisation, eller av personer eller grupper som agerar med stöd eller tillstånd från staten, följt av förnekandet av frihetsberövandet samt hemlighållandet av den saknades öde. De tusentals tvångsförsvunna i Colombia, även kallade desaparecidos, är delvis en konsekvens av den politiska och sociala väpnade konflikt som pågått i landet under mer än ett halvt sekel.
Från Cali har vi följt minnesveckan. Vi har deltagit i evenemang arrangerade av bland annat CDR, Alcadía de Cali (Calis stadshus/kommunstyre), Familiares de Victimas Desaparición Forzada Cali (släktingar till försvunna människor som organiserat sig i Cali) och Movimiento Nacional de Victimas de Crímenes de Estado (en social rörelse som kämpar mot straffrihet mot brott som begåtts av staten och av colombianska paramilitära grupper) för att nämna några.
Utanför Plazoleta CAM, där Calis administrativa styre utgår ifrån, finns utställningar och information om hur man ska gå tillväga för att eftersöka försvunna släktingar. Där har det också varit möjligt att möta människor som eftersöker sina försvunna barn, föräldrar och vänner.
Genom personporträtt på affischer kan förbipasserande se vem det är som är försvunnen eftersom att fotografi, namn, datum och plats för försvinnandet framgår. Efter samtal med eftersökande släktingar förstår vi att samtliga försvinnanden skett under tvång, och att grupperna som fört bort människor kommer från både höger- och vänsterorienterade beväpnade grupper, där somliga även har kopplingar till den colombianska staten.
Orsakerna till försvinnandena är många.
Det kan till exempel bero på att man uttryckt sin åsikt, arbetat med statliga utredningar som kommit för nära sanningen eller rent av att man befunnit sig på landsbygden där landområdena kontrolleras av en viss beväpnad grupp och att man råkade vara på fel plats vid fel tillfälle.
Det som är tydligt vid evenemanget vid Plazoleta CAM är att människor förts bort under tvång och utan anhörigas kännedom, mot deras vilja samt att de inte återfunnits ännu. Genom att titta på affischerna kan vi se att folk som försvunnit från tidigt 70-tal fortfarande eftersöks samt att försvinnanden fortfarande sker idag. Efter att ha pratat med anhöriga som deltar i utställningarna förstår vi på ett djupare plan att den enorma sorgen efter att ha förlorat en närstående har övergått i hopp och kamp mot att få ett slut på våldet. Det framgår också av de flesta vi pratat med att de orkar fortsätta sitt sökande tack vare att de gått ihop och organiserat sig tillsammans med andra i samma situation.
Rätten att eftersöka sina kära.
Det är av stor vikt att förstå vad man har för rättigheter, samt med vilka medel man kan praktisera dessa rättigheter. Till exempel har eftersökande rätt att kräva att återfunna kroppar ska DNA-testas och att DNA-test är gratis. En annan sak som framgår är att eftersökande inte ska vänta 72 timmar på att den försvunne ska komma tillbaka (vilket är det som myndigheterna säger att man ska göra), utan man ska anmäla personen som försvunnen och rapportera till åklagarmyndigheten direkt när man misstänker att personen försvunnit under tvång.
Martha Burbano, direktör på CDR, berättar något viktigt för oss när hon förklarar skillnaden i ett försvinnande och en kidnappning. Båda tillvägagångssätten sker under tvång, men vid en kidnappning kommer kidnapparna oftast höra av sig till den kidnappades familj för utpressning på pengar eller information. I fallet med försvinnanden sker dessa i total tystnad, där utövarna försöker sopa igen spåren och göra det svårt för eftersökande att hitta den försvunne.
Det innebär också att den som letar efter en tvångsförsvunnen person ofta möts av motstånd och våld.
Att synliggöra personliga vittnesmål
För att hedra dem och skapa en plats för möten finns även ett museum i Cali vid namn la Casa de las Memorias del Conflicto y la Reconciliación (Minneshuset från konflikten och för återförsoning), ett museum som berättar om den väpnade konflikten och ger utrymmen för personliga vittnesmål. Den 30 augusti genomfördes konserter av lokala artister och hyllningstal på museet för att stärka de som fortsätter sökandet efter sina försvunna släktingar och vänner.
CDR ingår i ett nätverk som stöttar anhöriga i sökandet efter tvångsförsvunna personer och förmedlar även information kring rätt åtgärder att ta vid samt vilka rättigheter man har som anhörig. Många vi pratat med berättar att de orkar fortsätta sitt sökande tack vare att de organiserat sig tillsammans med andra i samma situation, och att de lyckats omvandla den enorma sorgen till kamp och hopp om att få ett slut på våldet.
Text och bild: Josephine Biro och Blenda Andersson, praktikanter för Praktisk Solidaritet och CDR 2022
Fredsavtalet som signerades 2016 betonar vikten av försoning och att handlingarna som skett tidigare i de väpnade striderna inte får upprepas. Frågan kvarstår dock hur man ska kunna försonas när försvinnanden fortfarande sker och när återseende av den försvunne inte går att garantera.
