Save the date! Film, lunch & samtal om aktivism & demokrati i Europa.
Praktisk Solidaritet bjuder in till lunch, filmvisning och samtal om aktivism och demokratiengagemang i Europa. Människor som brinner för lokal organisering, demokrati, klimat och mänskliga rättigheter i Slovakien, Cypern och Sverige har skapat en film som på olika vis belyser berättelser från ett civilsamhälle som vill skapa förändring och bidra till demokratisk motståndskraft och utveckling, i ett Europa där demokratiska kärnvärden står under hot. I det följande panelsamtalet diskuterar vi olika perspektiv på motståndskraft i civilsamhället tillsammans med projektets europeiska deltagare och personer från akademi och kultur. Panelsamtal med bl.a: Dominika Vergara Polanska, professor i socialt arbete vid Södertörns högskola som leder Sustain Action – ett internationellt program som forskar om det civila samhällets motståndskraft i kriser, med inriktning på bostadsfrågor, klimat och ojämlikhet i Sverige och Östeuropa. Manuell Tony, är en indisk regissör bosatt i Stockholm, Sverige. Ända sedan han gjorde sin första film vid 15 års ålder har han hållit en stadig takt i sitt berättande. Hans verk utforskar människocentrerade berättelser med ett skarpt öga för tankar, känslor och den märkliga skönheten i att bara vara. En projektdeltagare från respektive land (Slovakien, Cypern och Sverige) kommer även att vara del av panelen. Vad? Lunch, film och samtal: Om aktivism och demokrati i Europa. Gratis! Vi bjuder på lunch. När? Måndagen den 8 juni, kl 13 – 14.30. Lunch kl 13, filmvisning startar kl 13.15. Filmen är ca 20 min lång. Samtalspanel (ca 30 min) följer. Var? Solidaritetshusets bibliotek, Tegelviksgatan 40, 116 41 Stockholm.
Marine Stephan – people & nature at the center
Praktisk Solidaritet’s European cooperation project Co-Lab: Resilience brings together people who, in various ways, devote their commitment and voluntary efforts to strengthening rights work in Sweden, Cyprus, and Slovakia. Through a series of portraits, we want to highlight the personal stories of the participants. The crowning glory of the project will be a film that exemplifies a European civil society that is organizing itself for rights and democracy at a time when these values are, at best, taken for granted and, at worst, being dismantled. Marine Stephan is a French intersectional feminist and climate activist (among many other labels) currently living in Stockholm. Activism is a big part of her life and who she is at her core. For the past couple of years she’s been interested in community as a theoretical topic and what friendship can do as a revolutionary tool. “It [friendship] helps me to focus back on the things that matter and to rethink small trivial things as being part of a bigger thing. Putting friendships before everything is good not only for me as a human being and for my friends, but also helps to build links between people. And that helps in the face of rising fascism.” A feminist baseline Marine grew up in a small village in France with a population of less than 600 inhabitants. While she didn’t grow up in a conservative environment, activism and political questions were never openly discussed and named as such. “I was aware of these questions, but in a small village there’s literally nothing, no demonstration, nothing.” It wasn’t until her high school teacher took the class to see the movie: Suffragettes, that she could put a word on her activism. The movie highlights women’s suffrage in the United Kingdom and raises questions regarding women’s self determination, domestic abuse, sexual violence in the workplace, freedom of speech, and many more. This experience became a steppingstone for her following years of activism. She went on to choose her university partially because of a feminist organization they had, the first active choice she made. When she joined the organization, she met a girl, who later became a close friend, who was very passionate about social and political issues. This friend reformed Marine’s view on feminism. She realized that feminism isn’t a white issue. It is intersectional, and it needs to be angry. Anger & hope “It’s [anger] good in the beginning, it’s a fuel, but after a while there’s no more fuel and in the long run it gets tiresome. I guess that’s where hope comes in. But I think both come hand in hand. You get angry because you wish things were better, and you hope things will get better by acting on that anger.” Her idea of anger and hope refers back to a quote from Greta Thunberg that she heard at a Palestine and Climate Justice Conference she attended a couple of years ago. According to Thunberg, anger can be used as a driving force to act, to do something for our future, and not acting is a luxury that the world cannot afford. You have already given up if all you’re doing is hoping for a better future. “I think hope in that sense is good, but if you hope too much but don’t do anything to act towards it, it won’t result in anything.” An individual person’s lack of action is one of the things that frustrates her the most. While the bigger responsibility lies on politicians to make systemic changes, people can’t afford to give up and not act. It’s not about giving up on everything you love, but rather about rethinking our lifestyles so that we can put the things we love doing back at the center and add small acts that can make a change. Go visit your grandparents more. Do something cool with your friends. When you do little things you can change some people around you. “Then that might make a bigger change, even bigger than you imagined.” Mauvais Genre Marine used her anger to co-found an intersectional family association at university together with two of her friends. Marine was assigned the duty of fostering their administrative relations. “The other ones were too angry to be able to talk to the administration, so they had to send me as the peaceful mediator.” One of their main achievements was that they broke the culture of silence regarding sexual violence at their university. By creating different outlets and conversation starters, they created a safe space for women to share their experiences. For example, they built a physical pyramid of shame which showcased different messages about sexual violence. As a result, one woman reached out to them with her survivor story. With her consent the group posted her story to their Facebook, which in turn snowballed and made more women send in their own testimonies. Drawing inspiration from the Arab Spring, the group also helped co-organized the Feminist Spring – a big congress who together created a declaration with demands the school had to answer to. These demands specified various implementations to eradicate discrimination and sexual harassment in the school and ensure the students safety and well-being. Initially, the school ignored their demands. In response, the group published the declaration online, which in turn led to the association’s president being called into the school-office the following morning to discuss her schooling. To shift the power balance, the whole group went collectively to meet the heads of the schools different departments in the early morning hours. Two years later a Me Too-movement of that specific university happened. “Sometimes I think that we were the first stone in this big thing that exploded because we created the structure for people to actually testify.” The following year, the French government initiated an inquiry into the school, questioning why the school didn’t act when all these stories and information came to light. “Did that change anything? I don’t know, I left the school. But I
Ellacarin Blind – kamp för språk, mark och berättelser
I Praktisk Solidaritets europeiska samarbetsprojekt Co-Lab: Resilience, deltar människor som på olika sätt viger sitt engagemang och ideella krafter åt att stärka rättighetsarbete i Sverige, Cypern och Slovakien. Vi vill genom en porträttserie lyfta de personliga berättelserna från deltagare. Kronan på verket i projektet blir en film som exemplifierar ett europeiskt civilsamhälle som organiserar sig för rättigheter och demokrati i en tid då dessa värden i bästa fall tas för givet eller i värsta fall nedmonteras. Först ut i porträttserien är Ellacarin Blind. Ellacarin Blind är 68 år, och pensionär sedan några år tillbaka. Hon bor i Umeå – eller Ubmeje, som staden nu också officiellt heter på samiska efter en 13 år lång kamp. Att namnet till slut erkändes är för henne inte bara en symbolisk seger, utan ett tydligt exempel på vad långsiktigt rättighetsarbete kan leda till. Hon är nordsame, med båda föräldrarna från det samiska samhället, och växte upp i Arjeplog i Norrbotten. Barndomen präglades av renskötseln och av ett skolsystem som var skilt från majoritetssamhället. Hon gick i nomadskola under låg- och mellanstadiet – ett särskilt utbildningssystem för barn till renskötande samer. Skolgången innebar att hon bodde på internat under terminerna. Barnen bodde där, skilda från sina familjer, med en egen lärare och ett eget system. I efterhand har hon kommit att förstå vilken djup påverkan detta haft på många samers liv. Senare blev hon medredaktör för boken När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka, utgiven av Svenska kyrkan. Boken bygger på intervjuer med äldre personer som själva gått i nomadskola och bär på erfarenheter av separation, förlust och rotlöshet. Från forskning till rättighetsarbete Hon påbörjade forskarstudier vid Umeå universitet med fokus på nomadskolorna, men forskningsprojektet fick läggas ned när finansieringen uteblev. I stället tog hon steget in i organiserat rättighetsarbete och började arbeta på Svenska Samernas Riksförbund (SSR), en nationell ideell organisation där samtliga samebyar i Sverige och ett stort antal sameföreningar i Sverige är medlemmar i. Som kultur- och samhällshandläggare arbetade hon med kulturfrågor, projektledning och stöd till sameföreningar. Under hennes tid där blev SSR också en central aktör i det så kallade Girjasmålet – den rättsprocess där Girjas sameby stämde svenska staten och till slut vann i Högsta domstolen. Domen slog fast att samebyn har starkare rätt än staten till jakt- och fiskerättigheter på sitt område ovan odlingsgränsen. För henne är Girjasmålet ett tydligt exempel på demokrati i praktiken – men också på hur sköra rättigheter kan vara, när politiska krafter senare försöker ifrågasätta eller riva upp domslut. Engagemang och oberättade berättelser Idag lever hon ett aktivt liv i Umeå/Ubmeje tillsammans med sin sambo. Dottern är utflugen. Hon beskriver staden som öppen och levande, präglad av universitet, kultur och människor från hela världen. Som pensionär har hon fortsatt engagera sig ideellt, bland annat i Amnesty Sápmi, en förening inom Amnesty Sverige. Hon är också engagerad i den samiska feministiska föreningen Niejda– ett samiskt ord för flicka eller kvinna. Där arbetar hon både ideellt och delvis anställd som projektassistent i ett pågående projekt där samekvinnor skriver texter om samiska kvinnor – mödrar, mormödrar, farmödrar och andra förebilder – med fokus på det som ännu inte berättats. Projektet heter ”Nissonolbmu eallin-Kvinnoliv” och är finansierat av Sametingets Kulturråd. ”Samiska kvinnors liv och strävanden har uppmärksammats alldeles för lite. Under vilka villkor levde de?” Därför vill de dokumentera kvinnornas oberättade berättelser. Urfolkskvinnor och makt Engagemanget sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Hon har deltagit två gånger i FN:s Permanent Forum, ett organ för urfolksfrågor i New York, där urfolk från hela världen samlas för att diskutera rättigheter, exploatering, kultur och språk. Hon har även gått en internationell ledarutbildning för urfolkskvinnor, tillsammans med 21 kvinnor från olika delar av världen. Trots olika språk och kulturer fann hon tydliga gemensamma nämnare: ”Det är samma frågor överallt. Exploatering av mark, förlust av språk och kultur, kampen för självbestämmande.” När hon ser tillbaka på sitt liv är det inte en enskild händelse som definierar hennes första möte med orättvisa, utan snarare strukturer. I det samiska samhället, liksom i många andra, har en stor del av den ekonomiska och politiska makten länge legat hos männen. Ellacarins pappa var renskötare, och mamman saknade formell utbildning och tillhörde en generation där kvinnor förväntades gifta sig och få barn. Själv tillhör Ellacarin den första generationen i familjen med akademisk utbildning – liksom hennes två systrar. Idag ser hon en omvänd tendens: många samiska kvinnor har hög utbildning, medan män ofta stannar kvar i renskötseln. Det skapar nya spänningar, både inom familjer och i relation till lagstiftning som rennäringslagen, där ägande, skilsmässor och försörjning kan få långtgående konsekvenser – särskilt för kvinnor och barn. Mellan framtidstro och skarpare gränser När hon blickar tillbaka över sitt liv ser hon tydligt hur tidsandan har skiftat. Erfarenheten av att ha arbetat i decennier med samiska rättigheter ger henne ett längre perspektiv än de flesta. Hon har sett perioder av försiktig optimism – och hur de gradvis ersatts av ett hårdare klimat, både politiskt och bokstavligt. ”Jag tror att man nästan alltid har känt någon form av hopp. Annars orkar man inte fortsätta.” Under åren på SSR – en av flera samiska organisationer i Sverige – har hon haft ett stort och ibland tungt ansvar, vilket samtidigt gett henne en överblick över hela det samiska samhällets villkor. Hon kom i kontakt med samhällets mörkaste sidor. Organisationen nåddes av besked om flera självmord inom det samiska samhället. Hon tvingades hantera frågor som saknar tydliga svar: Vem ska få veta? Hur berättar man? Hur skyddar man människor från ytterligare smärta? Den psykiska ohälsan är ett stort och ofta tyst problem, säger hon. Och den hänger ihop med allt det andra – rättigheter, identitet, förlust av mark, framtidstro. ”Man ser hela bilden. Alla frågor hänger ihop.” Samtidigt menar hon att det var lättare för 30 år sedan. Inte för att konflikterna saknades, utan för att världen upplevdes som mer stabil. “Klimatet var stabilare. Världsläget såg annorlunda ut. Det fanns mer framtidstro då, ett större hopp om
Workshop: Film- och organiseringsverkstad!
När? Lördag den 14 februari kl 13- 16.30. (Kom gärna 12.30 om du vill luncha!) Var? På plats i Solidaritetshuset, Stockholm. Reseersättning erbjuds för deltagare. Spara kvitton. Vad? I den här workshopen går vi in på det praktiska – att koka ner våra berättelser, ansträngningar och engagemang i visuellt berättande. Anmälan är stängd (men hör gärna av dig om du har frågor!) De svenska deltagarna i Co-Lab: Resilience kommer individuellt att skapa korta filmer om en rättighetsfråga som de brinner för. Deltagarnas berättelser är i centrum för filmskapandet. I maj sätts filmerna ihop med bidragen från de andra europeiska deltagarna (från Cypern och Slovakien). Den sammansatta filmen kommer att visas i respektive land vid särskilda events där det också blir panelsamtal. Hur en lägger upp sin film beror helt på vad deltagarna väljer att fokusera på – t ex en problemställning, personliga upplevelser av en orättvisa/strukturer, en metod för organisering som man vill lyfta, viktiga framgångar små som stora som skett inom ens ”rörelse” osv. Deltagarna får använda sin kreativitet brett! Med filmerna vill vi visa myllret av engagemang och deltagande i det europeiska civilsamhället, och samtidigt belysa civilsamhällets roll för demokrati. Workshopen kommer att gästas av Manuell Tony – filmskapare och storytelling expert – som guidar deltagarna i hur man skapar en slagkraftig story på film. Deltagarna får skapa konkreta manus för vad som ska framhävas i filmerna. Vi går även in djupare på story of us och story of now – ett verktyg för berättande och för att stärka organisering som används inom Community Organising. Ett tillfälle att mötas för att stödja varandra i filmskapande, men också som ett möjligt forum för att utbyta andra idéer och kanske samverka på andra sätt tillsammans. Mer information om workshopen kommer framöver, för de som anmält sig som deltagare. Workshopen är förstås kostnadsfri och vi bjuder fika och lunch! Har du inte varit med på den tidigare workshopen som arrangerades i december? Ingen fara, vi kommer att ha en kortare digital träff för nya deltagare en vecka innan workshopen den 14 februari. The more the merrier! Du kommer få svar på din anmälan i form av ett mail senast 4 februari. Workshopen är en del av det EU-finansierade Erasmus+ projektet för samarbetspartnerskap, Co-Lab: Resilience – Strengthening civil society collaboration for democracy in Europe. Deltar du i denna workshop kommer du också att kunna vara med på övriga aktiviteter i projektet: 12 mars – Webinar där alla europeiska deltagare träffas; 28 maj – öppet webinar där deltagarnas kortfilmer visas; 5-8 juni – Workshop konferens i Färnebo med fokus på påverkansarbete för organisering, community organizing och artivism!; Juni-augusti – Filmvisningar och panelsamtal! Se alla aktiviteter här.
Erasmus+ projekt: Co-Lab Resilience
Vårt spännande Erasmus+ projekt är igång! I detta europeiska samarbetsprojekt – ”Co-lab Resilience: Strengthening Civil Society Collaboration for Democracy in Europe” uppmuntras organisationer och demokratiaktivister till att visa upp sina kamper, utbyta erfarenheter med aktivister i Europa och stärka sin organisering och påverkan för demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter! Projektet har inslag av artivism, story telling, community organising, opinionsbildning och filmskapande! Projektet pågår mellan september 2025 och juli 2026. Har hänt och händer i projektet: > Workshop 1 (8 dec 2025): Berättelser och organisering > Workshop 2 (14 feb 2026): Film- och organiseringsverkstad (instagram) > Learning Exchange Webinar (12 mars 2026) Endast deltagare. > Open Webinar: Presentation of participants videos – visual storytelling (28 maj 2026) För allmänheten! Länk till webinariet kommer… > Europeisk Workshop-helg med fokus artivism, påverkan och hållbart engagemang (5-8 juni 2026) Endast deltagare. > Filmvisningar och samtal (mer info kommer) Att delta i projektet Aktiviteter & träffar i projektet Praktisk Solidaritet driver sedan september ett Europeiskt samarbetsprojekt för att stärka lärande kring demokratiskt engagemang, organisering och samarbete mellan civilsamhällesaktörer i Europa. Projektet finansieras av EU-kommissionen genom Universitets och Högskolerådet (UHR) och de medverkande organisationerna är Center for Community Organising (CKO) i Slovakien och Visual Voices i Cypern. Det långsiktiga målet för detta projekt är att stärka motståndskraften och strategier hos europeiska civilsamhällesorganisationer som jobbar lokalt främjande av demokrati och mänskliga rättigheter. Genom projektet vill vi kunna erbjuda och möjliggöra samarbete och solidariska nätverk och utöka möjligheterna till lärande och utbyten mellan demokratiaktivister och “samhällsorganiserare” (community organisers). Projektet strävar efter att göra det möjligt för organisationer och demokratiförespråkare att nätverka utanför sina lokala sammanhang, dela erfarenheter och bygga upp kollektiv kapacitet inför ökande hot mot demokratin i Europa. Varför detta projekt? Vem kan delta? Detta händer i projektet! Demokratin i Europa är under press.Civilsamhället – alltså de delar av samhället där människor organiserar sig frivilligt, utanför staten och det privata näringslivet, för gemensamma intressen och värderingar – till exempel föreningar, ideella organisationer, folkbildning och aktivism – står inför allt tuffare utmaningar. Det demokratiska utrymmet krymper, drivet av bl a restriktiva lagar, politisk fientlighet, hot och desinformation och nedskärningar i finansiering. I flera EU-länder begränsar nya lagar mänskliga rättigheter och friheter, vilket gör det svårare för civilsamhällets organisationer att arbeta fritt och hålla makthavare ansvariga. Aktivister och organisationer, särskilt de som lyfter marginaliserade röster, möter inte bara politiska hinder utan också utbrändhet, minskat hopp och ökande hot. När civilsamhället tystas förlorar samhällen tillgång till oberoende information, kritiskt tänkande och demokratisk delaktighet – grunderna för en motståndskraftig demokrati. Men de bidragande orsakerna till hotet mot demokratin är många och sammankopplade och kan se olika ut. Exempel från samarbetsorganisationerna i projektet Co-Lab Resilience från Sverige, Slovakien och Cypern: I Sverige rapporterar civilsamhällesorganisationer, studieförbund och journalister om ökade nivåer av hat, hot och desinformation. Många känner sig osäkra och drar sig tillbaka från aktivism och debatt, vilket undergräver ett levande demokratiskt samtal. I Slovakien har regeringen antagit en lag som försvårar och byråkratiserar för civilsamhällesorganisationer, vilket kritiker menar syftar till att tysta oberoende röster i synnerhet kring hbtqi-, migration och lokal demokratiorganisering. Där till har oberoende journalisters möjligheter blivit kraftigt inskränkta, vilket resulterat i en dramatisk försämring för pressfriheten. I Cypern gjordes en lagändring 2020 som gett inrikesministern stor makt att snabbt avregistrera ideella organisationer som anses “inaktiva” eller inte följer byråkratiska regler. Det drabbade bland annat KISA, en organisation för migranters rättigheter, som dessutom utsattes för ett sprängdåd och hat från högerextrema grupper. Lagarna kritiseras för att de kränker de grundläggande rättigheterna till förenings- och mötesfrihet. Läs mer om målen för detta projekt nedan. Alla som vill lära sig mer om både lokala och europeiska strategier för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter på gräsrotsnivå, och hur solidariska nätverk och samarbeten mellan olika europeiska aktivister och rörelser kan bidra till att stärka självkänsla motståndskraft och hopp i vår tid. Den vänder sig till den som har viss eller lite erfarenhet av att arbeta i civilsamhället med socialt arbete, solidariskt engagemang för en rättvisefråga, event, mobilisering, opinionsarbete eller liknande utåtriktat arbete. Vi kommer att öppna upp för ett 15-tal deltagare från Sverige. Vilka söker vi som deltagare? Är du föreningsaktiv, är eller vill bli lokal förändringsaktör och jobbar för demokrati, antirasism, mänskliga rättigheter av något slag? Tror du att europeiskt nätverkande och erfarenhetsutbyte skulle kunna gynna ditt engagemang? Vill du lära känna andra i Sverige och Europa för att lära dig mer om lokala strategier och metoder för att mobilisera kring en viktig fråga? Tycker du det låter spännande och vill vara med? Läs mer om projektet, villkor och aktivitetsplan här. Har du frågor, hör av dig till kajsa.varsjo@praktisksolidaritet.se så pratar vi mer! Mellan december och juni samlas deltagarna vid ca fyra tillfällen för att lära sig av varandras rättighetsarbete och om hur vi bygger ett effektfullt visuellt berättande. I februari och maj sker gemensamma webbinarium med de europeiska deltagarna från Slovakien och Cypern. Kronan på verket i projektet kommer vara de kortfilmer som deltagarna tar fram, för att lyfta deras roll i civilsamhället och skapa engagemang. Under mars och april möts vi fysiskt eller digitalt för att ge feedback på varandras idéer kring storytelling och få konkreta råd och inspiration från erfarna personer inom film. Filmerna sätts samman med de europeiska deltagarnas bidrag och visas upp i sin helhet vid tre events, där även panelsamtal kommer att vara en viktig del. I början av juni (prel 5-8 juni) ordnas en Workshop-konferens på Färnebo folkhögskola (Österfärnebo). 5 deltagare från varje land samt inbjudna gäster och experter träffas under tre dagar för workshops och kunskapsbyggande kring kreativa metoder för opinionsbildning och påverkansarbete. Ett viktigt tillfälle för att mötas, skapa nätverk med andra aktivister som också vill se en demokratisk utveckling, snarare än nedmontering, i Europa. Demokratin i Europa är under press.Civilsamhället – alltså de delar av samhället där människor organiserar sig frivilligt, utanför staten och det privata näringslivet,
Ögon mot Västsahara
Praktisk Solidaritets återkommande Solidaritetsdag kommer lördagen den 29 november uppmärksamma att Västsahara fortfarande efter 50 år lider under ockupation. I våra medlemsföreningars butiker kommer det ske en insamling och försäljningen kommer att ske till förmån för akut humanitärt stöd till den västsahariska befolkningen i flyktinglägren. Varför? Under 50 år av ockupation har nära 200 000 västsahariska flyktingar bott i flyktingläger i Saharaöknen i Algeriet under mycket svåra levnadsförhållanden. På grund av det karga ökenlandskapet går det inte att täcka behoven av livsmedel eller vatten på egen hand. De västsahariska flyktingarna flydde från Västsahara i samband med Marockos illegala ockupation av landet 1975. Flyktinglägren klassas som den näst längsta flyktingsituationen i världen och befolkningen är helt beroende av humanitärt bistånd från omvärlden för sin överlevnad. De senaste åren har det humanitära biståndet minskat drastiskt från World Food Program och UNHCR. Idag innebär det att endast en tredjedel av de uppskattade behoven har finansiell täckning. Preliminära resultat från en ny studie 2025 visar alarmerande siffror på 13,6 akut undernärda i flyktinglägren, vilket är den högsta siffran som registrerats sedan 2010. Studien, som genomfördes av University College London (UCL) i samarbete med den italienska NGO:n CISP, berörda FN-organ, Algeriska Röda Halvmånen och västsahariska myndigheter, visar också att ett av tre barn är tillväxthämmade, och mer än 65 % av barnen och 69 % av kvinnorna i reproduktiv ålder är anemiska. Dessutom har endast 25 % av de undersökta hushållen en acceptabel nivå av kostvariation. Resultaten pekar även på utbredd kronisk undernäring som försämrar den fysiska och kognitiva utvecklingen hos drabbade barn. Om omedelbara förebyggande insatser inte genomförs löper barn under fem år hög risk för att drabbas av sjukdom och ökad dödlighet. Svenska Västsaharakommittén samlar in pengar till Västsahariska röda halvmånen för att stötta dem i sitt viktiga arbete i flyktinglägren. Västsahariska Röda Halvmånen är den främsta icke-statliga, ideella humanitära organisationen i Västsahara. Dess uppdrag och mandat är att samordna och distribuera humanitärt bistånd i de västsahariska flyktinglägren och befriade territoriet. Organisationen grundades 1975 för att hjälpa de västsaharier som fördrivits på grund av Marockos militära ockupation. Idag, 50 år senare, stödjer de den västsahariska befolkningen att överleva. Praktisk Solidaritet och våra medlemsorganisationer har bistått de västsahariska flyktingarna sedan slutet av 1970-talet med olika former av humanitärt stöd, inledningsvis främst med insamlade kläder och skor. Klädsändningarna uppgick till genomsnittligt cirka 250 ton per år vilket innebär en årlig tilldelning av cirka 4–5 plagg per person i flyktinglägren. Med ytterligare stöd från Sida, inköptes senare vattentankbilar, reservdelar och mat till lägren. Sedan 2006 har livsmedel, i form av konserverad fisk, utgjort merparten av biståndet. 2017 upphörde Sidas stöd och PS hade inte längre möjlighet att tillhandahålla leveranserna av förnödenheter, fisk och vattentankar till flyktinglägren. Foto: PS, 2013. Konserverad fisk i tomatsås utgjorde mellan 2006-2017 en mycket viktig proteinkälla för flyktingarna i lägren. “For over a decade, the nutritional situation has not been this critical. We are now facing a real humanitarian emergency, with alarming levels of malnutrition and a high risk of widespread food insecurity. Only an immediate and collective response from the international community can prevent irreversible consequences for the health and development of thousands of children and women. I once again appeal to our shared sense of responsibility and solidarity—let us act now to avert the worst”. Savina Ammassari, United Nations Resident Coordinator in Algeria. Läs mer om Västsahara och den akuta krisen: Sahara Press Service Svenska Västsaharakommittén Praktisk Solidaritet Västsahara i Sveriges riksdag
Infoträff 7 november: Erasmus-projekt för att stärka demokrati och civilsamhällesorganisering
Missade du infoträffen den 7 nov för vårt projekt Co-Lab Resilience: Strengthening civil society collaboration for democracy in Europe? Det är lugnt! Du kan fortfarande anmäla dig som deltagare i projektet! Läs informationen om projektet och hör av dig till Kajsa Vårsjö (kajsa.varsjo@praktisksolidaritet.se) så får du mer information. Här kan du läsa mer om projektet
Stöd kvinnojourer den 8 mars
Var tredje kvinna i världen utsätts för våld – en oacceptabel verklighet. Den 8 mars, på Internationella kvinnodagen, kan du göra skillnad i våra medlemsbutiker! Genom att handla second hand hos oss stöttar du svenska kvinno- och tjejjourer som kämpar för att stoppa mäns våld mot kvinnor, ger stöd och erbjuder skyddade boenden till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Var med och bidra till ett tryggare, mer jämställt samhälle fritt från våld! Vad mer kan du göra? Vi är många som vill att mäns våld mot kvinnor och barn ska upphöra. Att vi ska ha ett jämställt samhälle fritt från våld. Ett sätt att ta ställning är att engagera dig i din lokala kvinnojour eller tjejjour. Där kan du t ex få utbildning i att bli stödperson, hjälpa till vid manifestationer eller i opinionsbildning, bli stödmedlem eller volontär. På organisationen Unizons hemsida kan du söka efter lokala kvinno- och tjejjourer i hela Sverige. Sök kvinno- tjejjour. Den 8 mars stödjer våra PS-föreningar bl a Kvinnojouren Blåklockan i Gävle Föreningen Kvinnohuset i Västerås Kvinnojouren Helsingborg och Kvinnojouren Blenda i Växjö med omnejd. Här finns PS medlemsbutiker: Emmpatus Åkvarn i Torpsbruk, Åkvarn-Björkå och Hallsberg Emmpatus Fredriksdal finns in Växjö och Fredriksdal Brödet och Fiskarna finns i Västerås och Enköping Biståndsgruppen hittar du i Gävle och Valbo. Varmt välkomna!