ARTivismo – när kreativitet och motstånd smälter samman

Dummy post title / Lorem Ipsum Publicerat 13 mars 2023 Dummy category / Second category Dela Blenda Andersson och Josephine Biro åkte till Colombia för att göra praktik hos Praktisk Solidaritets samarbetsorganisation Corporación para el Desarrollo Regional (CDR) i staden Cali, under hösten 2022. Som praktikanter följde de projektet “Vivir en paz desde la co-inspiración comunitaria” (att leva i fred genom inspiration från gemenskap). Projektet implementeras av CDR och har fokus på kvinnors rättigheter, jämställdhet och feminism. Här är praktikanternas berättelser och lärdomar kring CDRs arbete med feministisk aktivism genom kreativa uttryck, det som på spanska kallas för ARTivismo. ARTivismos är en del av den feministiska utbildningen i projektets Politiska Skola och syftar till att erbjuda kreativa inslag och verktyg som ett komplement till de teoretiska delarna i utbildningen. Ordet ARTivismo är en sammanslagning av orden arte och activismo, på svenska konst och aktivism. Projektet har arbetat med en rad olika kreativa inriktningar i form av kurser som deltagarna har fått välja utifrån intresse. Under 2022 har följande konstinriktningar erbjudits: Teater, dans och musik, urban konst med inslag av graffiti och muralmålningar, terapeutisk konst, trumlektioner och en örtskola där deltagarna har arbetat med kryddor, örter och blommor i läkande syfte. Som praktikanter har vi i vår introduktion till CDRs projekt deltagit på alla inriktningar. Därefter fick vi välja två inriktningar var, som vi följde under en längre tid för att kunna fördjupa vår förståelse för konstformen och relationen till deltagarna och lärarna. Josephine valde teater och terapeutisk konst, Blenda deltog i dans och urban konst. Som praktikanter har vi deltagit i ARTivismos på samma villkor som övriga deltagare. Teater för att lyfta feminismen Teaterlektionerna leddes av en utbildad skådespelerska och regissör. Tack vare hennes kontakter har lektionerna ägt rum på en riktig teater, La Concha, med riktig scen och ljussättning. Tolv personer deltog. Teaterlektionerna har bestått av olika improvisationsövningar för att lära känna och utforska kroppen och skapa rörelse på olika sätt, i grupp och individuellt. Utöver olika improviserade övningar förmedlade läraren teoretisk kunskap om scenens olika utrymmen, exempelvis hur man ska möta en publik, hur en historia byggs upp och hur tempoväxlingar, kroppsliga uttryck och röst är olika verktyg både på och utanför scenen. Lektionerna hade tydliga inslag av att sätta kvinnorna i fokus och att lyfta feminismen. Till exempel pratade vi om micromachismos – mansdominans i vardagen – och använde sedan diskussionerna som inspiration till mindre, improviserade scener. Vid ett tillfälle fick deltagarna sitta i mindre grupper och titta på olika bilder som visade kvinnor i utsatta situationer. Guppen diskuterade därefter olika kvinnoroller och om/hur de är problematiska. Deltagarna uttryckte en stor igenkänning, att det finns problem med förtryck och att det kan vara utmanande att bryta mönster, normer och roller som tillskrivs kvinnor respektive män. Teatern har fungerat som ett verktyg för kvinnorna att kunna uttrycka sig och ta plats. Att stå på en scen inför övriga deltagares uppmärksamhet, att prata högt och tydligt när så behövs eller växla tempo i kropp och uttryck, är saker som var ovant för majoriteten av deltagarna. Då många har upplevt våld och trauman i kroppen har det i vissa övningar varit obekvämt att uttrycka sig fysiskt. Vid samtal med deltagarna i efterhand har många dock berättat att de tack vare teatern lärt sig att ta plats genom att använda sin kropp. Genom teaterlektionerna skapades en föreställning där deltagare och lärare tillsammans skrivit manus och rollsatt de olika karaktärerna. Pjäsen handlade om en man som köper en kvinnlig docka för att fylla tre olika roller som han anser att en kvinna ska ha: modern, hushållerskan och älskarinnan. I slutet får dockan hjälp att frigöra sig från dessa roller och går in i en ny, kvinnlig gemenskap. Pjäsen visades upp på Politiska Skolans avslutningsceremoni. Känslor och gemenskap genom dans och sång Dans och musik-lektionerna leddes av en musiklärare och en danslärare. Träffarna ägde rum en gång i veckan under fem månader, och samlade mellan 15 och 20 projektdeltagare. Under de första lektionerna introducerades bunde-rytmen, en rytm typisk för Stillahavsregionen. Deltagarna fick lära sig att klappa rytmen i takt och spela på en stor trumma. Bunde är en musikgenre som ursprungligen har afrikanska rötter men som länge funnits i Colombia och traditionellt används vid begravningsceremonier. Följande lektioner gick ut på att lära sig dansstegen till bunderytmen, och därefter bygga på en komplett danskoreografi. Danslektionerna bestod av mycket skratt, glädje och gemenskap, men också av en hel del förvirring och långa diskussioner som ofta uppstod när ett steg i koreografin blivit fel. Flera av deltagarna hade särskilt svårt med koordinationsförmågan. De mera fysiska ARTivismos har varit de aktiviteter som det varit svårast att locka deltagare till. Enligt CDR beror detta på att många är ovana vid att ta plats på scen och använda sig av fysiskt uttryck såsom i dans och teater, därför kan de verka skrämmande. I dansgruppen märktes denna ovana tydligt i början men den blev sakta men säkert mindre betydande då deltagarna blev mer och mer bekväma med varandra och uppskattade den glädje som dansen och musiken skapar. Dansgruppen hade uppvisning vid Politiska Skolans avslutningsceremoni. Till uppträdandet syddes speciella vita blusar med volang, som vi bar med stora kjolar och färgglada huvudturbaner. Trots en hel del förvirring och osäkerhet kring koreografin in i det sista, lyckades gruppen framföra dansen som planerat och det blev ett väldigt känsloladdat och fint avslut för alla inblandade. Deltagarna uttryckte en stor glädje över sitt medverkande i dansgruppen och har verkligen uppskattat gemenskapen och lärdomarna. Vi som praktikanter har fått ta del av ett projekt som inkluderar många olika delar och som har nått ut till väldigt många människor. Vi har fått en unik inblick i en colombiansk gräsrotsorganisation och deras arbetsmetod och fått följa ett projektteam på nära håll under nästan fem månader. Under vår vistelse i Colombia har vi fått uppleva en hel del kulturkrockar och missförstånd men vi har också fått en väldigt unik erfarenhet där vi på nära håll följt projektets målgrupp och fått stor
Att läka i tystnad – Kvinnors berättelser om den väpnade politiska konflikten i Colombia.

Att läka i tystnad – Kvinnors berättelser om den väpnade politiska konflikten i Colombia. Dummy post title / Lorem Ipsum Publicerat 13 september 2022 Dummy category / Second category Dela Praktisk Solidaritets colombianska samarbetspartner, Corporación para el Desarrollo Regional, bjöd in kvinnor i Valle del Cauca regionen till att dela med sig av personliga berättelser om den väpnade politiska konflikten. Dessa berättelser publicerades sedan i form av en bok som visar tydligt på att kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp under det långvariga kriget i Colombia, samt på vilket sätt våldet förändrade deras liv. Boken ingår i organisationens arbete med att synliggöra det sexuella våldet mot kvinnor som en förödande del av krigets kultur, samt stärka kvinnors ledarskap i fredsfrämjande processer. Texten vi presenterar härnäst är ett utdrag av boken med fri översättning gjord på Praktisk Solidaritets kansli i Stockholm. El cuerpo recuerda – Kroppen minns ”Varför vi kvinnor måste lida till följd av beslut som andra har fattat? Det är en fråga som vi ställer oss om och om igen, i hopp om att aggressionerna som systematiskt riktas mot våra kroppar upphör en vacker dag” (Mariana, 2020). Kvinnors kroppar har varit måltavla för våld och övergrepp under den väpnade konflikten i Colombia. Traumat lagras i kroppsminnet, vilket i många fall leder till kronisk smärta, sjukdom och obalans. Det tar lång tid att läka. Många kvinnor bär på smärtan av sexuella övergrepp i sina livmödrar, deras hud är ärrad av maktmissbruk, i hjärtat sitter rädslan och sorgen, likt maskerade gäster som dyker upp med jämna mellanrum och försvagar dem och gör dem sjuka. Det är alldeles uppenbart att den colombianska staten inte erbjuder det stödet som dessa kvinnor hade behövt för att läka. Det krävs ett omfattande vårdprogram som ser och förstår den varaktiga skadan hos de som utsatts för övergreppen. Kvinnorna som deltog vid projektets workshops visade oss spåren av traumatiska händelser. Deras kroppar har ännu inte återhämtat sig utan fortsätter att minnas övergreppen. ”Under 19 år har jag fått leva med detta, jag hoppas att såret någon gång övergår till ett ärr”. (Zulma, 2020) Deltagarna bjöds in att berätta om kriget och dess spår, och möttes med empati och förståelse. Den här typen av sammanhang, skapad av kvinnor för kvinnor, är ett värdefullt stöd. Att bli lyssnade på kan vara ett första steg i riktning mot återhämtning. Berättelserna vi presenterar härnäst är ett urval som visar att kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp inom ramen för den väpnade konflikten i Colombia, samt på vilket sätt våldet förändrade deras liv. Att läka i tystnad När hennes yngsta barn är tre år gammalt flyttar Diana tillsammans med sin familj till provinsen Miranda. Där får de arbeta som vaktmästare på en sockerrörsplantage. Deras nya hem blir ett litet hus omringat av odlingarna. Den väpnade konflikten, påtaglig genom närvaron av gerillan och paramilitära grupper, tränger sig snabbt på familjens nystartade liv. ”Det hördes knackningar på dörren. Vem är det? frågade vi. Paramilitärerna, fick vi som svar. När min man öppnade dörren möttes han av en knuff, därefter gick de direkt på honom med stryk, medan barnen och jag tittade på vettskrämda. Jag vet inte hur många det var som kom, fotstegen spred sig ute på gården. När jag frågade varför de anföll oss fick jag höra att min familj anklagades för att vara med i guerillan, och att vi skulle vaska fram pengarna genast. Jag förklarade att vi inte hade några pengar, jag sa att vi hade precis flyttat in och knappast hade råd med glödlampan och stearinljusen som lyste upp rummet. Läget lugnade sig något och efter en stund gav de sig av. De letade vidare efter människorna som hade bott i huset innan vi kom. När de gick hotade de oss med att inte berätta för någon om det som hade hänt, annars vet ni vad som väntar er, sa de. Så började skräcken”. (Diana, 2021) Efter händelsen lever familjen med en ständig känsla av otrygghet. De får heller inget stöd från arbetsgivaren som har anställt dem, dessvärre bemöts deras oro med misstänksamhet. Några veckor senare blir familjen påhoppad av en grupp män iklädda uniform, den här gången känner Diana inte till vilka de är. Familjen får order om att packa ihop nödvändigheter samt blöjor till barnet och förs sedan bort till plantagens huvudbyggnad där de andra arbetarna hålls gisslan. De spenderar natten inlåsta i ett lyxigt rum medan männen i uniform rånar huset. Nästa dag släpps familjen fri. Särskilt barnen mår dåligt efter att ha varit tillfångatagna, Diana vill flytta snarast möjligt men hennes man är svår att övertyga på grund av deras knapra arbetssituation. En morgon då Diana befinner sig ensam med det yngsta barnet, kommer en okänd man till huset och ber henne om vatten att dricka. När Diana räcker honom glaset inser hon att han bär på en kniv; ”Han hade en smal och mycket vass kniv, den såg ut som bestick, därför tycker jag numera att bestick är obehagliga. Nu kommer allt det där tillbaka…Han började beskylla mig för att hjälpa guerillan, han kallade mig för kollaboratör och ville veta var jag gömde pengarna”. Diana, 2021) Mannen vänder ut och in på huset i jakt efter värdesaker, medan han trakasserar Diana. Han ger henne order om att inta olika kroppspositioner; ”Han sa res på dig, vänd dig om, sätt dig på huk”. (Diana, 2021) “Efter att han hade samlat allt vad han kunde bära med sig, sa han -Du ska gå över den gatan men utan att skrika eller gråta, annars är du illa ute- Han rörde vid något han bar på runt midjan, jag visste inte vad det var men med kniven räckte det för att få mig att svettas. Vi lämnade huset, jag höll hårt om mitt barn, mannen gick bakom oss. Längs med stigen syntes några arbetare böjda över fältet, jag tänkte gud låt de titta upp och se mig så att de hjälper mig. De såg mig inte. Vi svängde in mot sockerrörplantagen. Allt jag kom på var att bryta loss blad för