Ellacarin Blind – kamp för språk, mark och berättelser
I Praktisk Solidaritets europeiska samarbetsprojekt Co-Lab: Resilience, deltar människor som på olika sätt viger sitt engagemang och ideella krafter åt att stärka rättighetsarbete i Sverige, Cypern och Slovakien. Vi vill genom en porträttserie lyfta de personliga berättelserna från deltagare. Kronan på verket i projektet blir en film som exemplifierar ett europeiskt civilsamhälle som organiserar sig för rättigheter och demokrati i en tid då dessa värden i bästa fall tas för givet eller i värsta fall nedmonteras. Först ut i porträttserien är Ellacarin Blind. Ellacarin Blind är 68 år, och pensionär sedan några år tillbaka. Hon bor i Umeå – eller Ubmeje, som staden nu också officiellt heter på samiska efter en 13 år lång kamp. Att namnet till slut erkändes är för henne inte bara en symbolisk seger, utan ett tydligt exempel på vad långsiktigt rättighetsarbete kan leda till. Hon är nordsame, med båda föräldrarna från det samiska samhället, och växte upp i Arjeplog i Norrbotten. Barndomen präglades av renskötseln och av ett skolsystem som var skilt från majoritetssamhället. Hon gick i nomadskola under låg- och mellanstadiet – ett särskilt utbildningssystem för barn till renskötande samer. Skolgången innebar att hon bodde på internat under terminerna. Barnen bodde där, skilda från sina familjer, med en egen lärare och ett eget system. I efterhand har hon kommit att förstå vilken djup påverkan detta haft på många samers liv. Senare blev hon medredaktör för boken När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka, utgiven av Svenska kyrkan. Boken bygger på intervjuer med äldre personer som själva gått i nomadskola och bär på erfarenheter av separation, förlust och rotlöshet. Från forskning till rättighetsarbete Hon påbörjade forskarstudier vid Umeå universitet med fokus på nomadskolorna, men forskningsprojektet fick läggas ned när finansieringen uteblev. I stället tog hon steget in i organiserat rättighetsarbete och började arbeta på Svenska Samernas Riksförbund (SSR), en nationell ideell organisation där samtliga samebyar i Sverige och ett stort antal sameföreningar i Sverige är medlemmar i. Som kultur- och samhällshandläggare arbetade hon med kulturfrågor, projektledning och stöd till sameföreningar. Under hennes tid där blev SSR också en central aktör i det så kallade Girjasmålet – den rättsprocess där Girjas sameby stämde svenska staten och till slut vann i Högsta domstolen. Domen slog fast att samebyn har starkare rätt än staten till jakt- och fiskerättigheter på sitt område ovan odlingsgränsen. För henne är Girjasmålet ett tydligt exempel på demokrati i praktiken – men också på hur sköra rättigheter kan vara, när politiska krafter senare försöker ifrågasätta eller riva upp domslut. Engagemang och oberättade berättelser Idag lever hon ett aktivt liv i Umeå/Ubmeje tillsammans med sin sambo. Dottern är utflugen. Hon beskriver staden som öppen och levande, präglad av universitet, kultur och människor från hela världen. Som pensionär har hon fortsatt engagera sig ideellt, bland annat i Amnesty Sápmi, en förening inom Amnesty Sverige. Hon är också engagerad i den samiska feministiska föreningen Niejda– ett samiskt ord för flicka eller kvinna. Där arbetar hon både ideellt och delvis anställd som projektassistent i ett pågående projekt där samekvinnor skriver texter om samiska kvinnor – mödrar, mormödrar, farmödrar och andra förebilder – med fokus på det som ännu inte berättats. Projektet heter ”Nissonolbmu eallin-Kvinnoliv” och är finansierat av Sametingets Kulturråd. ”Samiska kvinnors liv och strävanden har uppmärksammats alldeles för lite. Under vilka villkor levde de?” Därför vill de dokumentera kvinnornas oberättade berättelser. Urfolkskvinnor och makt Engagemanget sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Hon har deltagit två gånger i FN:s Permanent Forum, ett organ för urfolksfrågor i New York, där urfolk från hela världen samlas för att diskutera rättigheter, exploatering, kultur och språk. Hon har även gått en internationell ledarutbildning för urfolkskvinnor, tillsammans med 21 kvinnor från olika delar av världen. Trots olika språk och kulturer fann hon tydliga gemensamma nämnare: ”Det är samma frågor överallt. Exploatering av mark, förlust av språk och kultur, kampen för självbestämmande.” När hon ser tillbaka på sitt liv är det inte en enskild händelse som definierar hennes första möte med orättvisa, utan snarare strukturer. I det samiska samhället, liksom i många andra, har en stor del av den ekonomiska och politiska makten länge legat hos männen. Ellacarins pappa var renskötare, och mamman saknade formell utbildning och tillhörde en generation där kvinnor förväntades gifta sig och få barn. Själv tillhör Ellacarin den första generationen i familjen med akademisk utbildning – liksom hennes två systrar. Idag ser hon en omvänd tendens: många samiska kvinnor har hög utbildning, medan män ofta stannar kvar i renskötseln. Det skapar nya spänningar, både inom familjer och i relation till lagstiftning som rennäringslagen, där ägande, skilsmässor och försörjning kan få långtgående konsekvenser – särskilt för kvinnor och barn. Mellan framtidstro och skarpare gränser När hon blickar tillbaka över sitt liv ser hon tydligt hur tidsandan har skiftat. Erfarenheten av att ha arbetat i decennier med samiska rättigheter ger henne ett längre perspektiv än de flesta. Hon har sett perioder av försiktig optimism – och hur de gradvis ersatts av ett hårdare klimat, både politiskt och bokstavligt. ”Jag tror att man nästan alltid har känt någon form av hopp. Annars orkar man inte fortsätta.” Under åren på SSR – en av flera samiska organisationer i Sverige – har hon haft ett stort och ibland tungt ansvar, vilket samtidigt gett henne en överblick över hela det samiska samhällets villkor. Hon kom i kontakt med samhällets mörkaste sidor. Organisationen nåddes av besked om flera självmord inom det samiska samhället. Hon tvingades hantera frågor som saknar tydliga svar: Vem ska få veta? Hur berättar man? Hur skyddar man människor från ytterligare smärta? Den psykiska ohälsan är ett stort och ofta tyst problem, säger hon. Och den hänger ihop med allt det andra – rättigheter, identitet, förlust av mark, framtidstro. ”Man ser hela bilden. Alla frågor hänger ihop.” Samtidigt menar hon att det var lättare för 30 år sedan. Inte för att konflikterna saknades, utan för att världen upplevdes som mer stabil. “Klimatet var stabilare. Världsläget såg annorlunda ut. Det fanns mer framtidstro då, ett större hopp om