Västsahara

Marocko ockuperar stora delar av Västsahara sedan 1975 i strid med internationell rätt. Innan dess var landet koloniserat av Spanien. Enligt FN ska landet avkoloniseras och Internationella domstolen i Haag har avvisat Marockos anspråk på Västsahara.

FN förhandlade fram en vapenvila 1991 mellan den västsahariska befrielserörelsen Polisario och Marocko mot löftet att genomföra en folkomröstning där västsaharierna själva skulle få bestämma ifall de vill tillhöra Marocko eller vara självständiga. Folkomröstningen har stän­digt förhalats av Marocko och har ännu inte genomförts.

Praktisk Solidaritet och våra medlemsorgani­sationer har bistått de västsahariska flyktingar­na sedan slutet av 1970-­talet med olika former av humanitärt stöd, inledningsvis främst med insamlade kläder och skor. Klädsändningarna har sedan dess uppgått till genomsnittligt cirka 250 ton per år vilket innebär en årlig tilldelning av cirka 4–5 plagg per person i flyktinglägren.

Med ytterligare stöd från Sida, inköptes senare vattentankbilar, reservdelar och mat till lägren. Sedan 2006 har livsmedel, i form av kon­ serverad fisk, utgjort merparten av biståndet.

Landfakta Västsahara

Befolkning: Ca 582 000 i ockuperat område och 173 000 på flykt (Worldometers 2019 resp. Emmaus Stockholm 2017)
Statsskick: Ockuperat område, SADR i exil i Algeriet
Medlem i: Afrikanska Unionen (AU), POLISARIO är även erkänt av FN som västsahariernas representant

Bakgrund

Västsahara var en spansk koloni från slutet av 1800-talet fram till 1975 då Spanien drog sig tillbaka efter FN:s krav på avkolonisering. Men istället för att området fick självbestämmande, som FN beslutat 1963, ingick Marocko och Mauretanien ett hemligt avtal med den utgående Franco-regimen genom vilket området ’såldes’ av Spanien mot en del av vinsterna från fosfatutvinningen och fisket. Polisario (Frente Popular de Liberacíon de Saguia el Hamra y Rio Oro) är Västsaharas befrielserörelse som bildades 1973, efter att år av fredliga protester ej gett resultat. När Marocko och Mauretanien invaderade 1975 var det Polisario som stred för saharierna. Mauretanien besegrades snart, men Marocko kontrollerar än idag den större delen av territoriet som är uppdelat av världens längsta minerade mur. Den väpnade konflikten fortgick tills en vapenvila slöts 1991 då både Marocko och Polisario gick med på FN:s fredsplan. Enligt denna skulle Västsaharierna få rösta om självständighet eller integration med Marocko. Men 28 år senare har omröstningen fortfarande inte blivit av eftersom Marocko vägrat acceptera de röstlängder som fastställts av FN:s Minurso-mission. Upprepade gånger har Marocko gått tillbaka på sitt ord. 1997 fastställdes Houston-avtalet, där båda parterna godkände identifikationen av röstberättigade och band sig att acceptera omröstningens resultat. Men när de ca 84 000 som skulle få rösta stod klara drog sig Marocko ur avtalet och omröstningen blev inte av.

Flyktingar och handel med olagliga resurser

En stor del av Västsaharas befolkning flydde 1975 för att söka skydd på andra sidan gränsen mot Algeriet. Där upprättades tillfälliga läger i väntan på att få kunna återvända till ett fritt hemland. Nästan 45 år senare väntar 173 000 västsaharier fortfarande på att få återvända från den Algeriska öknen. Under tiden gör Marocko stora ekonomiska vinster på försäljningen av västsahariska resurser – resurser som både FN, Internationella domstolen i Haag och EU:s egen domstol (genom upprepade domar) har slagit fast att regimen inte har någon rätt till. Trots detta verkar den praktiska trenden gå i motsatt riktning; EU antog 2019 två handelsavtal med Marocko som innefattar de olagligt åtkomna resurserna från västsaharisk mark och dess vatten.

Sveriges roll

Sverige har länge varit ett Västsahara-vänligt land, och var det enda land som i November 2018 motsatte sig fiskeri-avtalet när det godkändes av EU-rådet. Men Sverige har också stått för stora besvikelser i frågan. Redan 2012 hade det röstats igenom på Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets partikongresser att Västsahara skulle erkännas av Sverige som land. Men när de två förstnämnda själva satt i regeringsposition 2016 meddelades det att ett erkännande inte var aktuellt. Istället skulle FN-processen stöttas – den som sökt en ömsesidig lösning i nästan tre decennier utan resultat. Margot Wallström hänvisade 2017 till att en ny generalsekreterare tilträtt och att hans sändebud till Västsahara, Horst Köhler, skulle kunna ta nya initiativ i processen. Köhler har nu avgått på grund av hälsoskäl och ingen lösning verkar närmare till hands.

Vill du veta mer?

I Sverige och Norden finns ett flertal organisationer som arbetar för Västsaharas självständighet. Afrikagrupperna, Emmaus Stockholm, Svenska Västsaharakommittén och Støttekomiteen for Vest-Sahara är exempel på sådana. Tidskriften Västsahara ger ut ett nyhetsbrev med aktuell information på svenska.

Tidigare nätverk och organisationer som arbetat för Västsaharas självständighet går fortfarande att hämta information från genom Internet Archives Wayback Machine, där kan man finna Västsahara.se som innehåller information publicerad av Stiftelsen Global Kunskap fram till år 2006, Solidaritetskommittén vid Jakobsbergs folkhögskola som publicerat fram till år 2015, Nätverket för ett fritt Västsahara och VästsaharaAktionen.

Internationellt är ARSO och WSRW, som fokuserar på handel med illegala naturresurser från det ockuperade området, två exempel på informationskällor.

SADRs officiella public service-företag Sahara Press Service ger löpande information.

Den FN-ledda insatsen MINURSO har även de information.