COLOMBIA: En politisk feministisk skola som förändrar

  • Inläggskategori:Colombia
COLOMBIA: En politisk feministisk skola som förändrar
Demonstration 8 mars 2020. Foto: Casa Fractal

”Vi kämpar när vi läser våra systrars historier, när vi erkänner deras arbete, när vi gör motstånd mot förtryck, när vi lär oss varför vi måste resa oss upp mot våld och maktmissbruk, när vi lyssnar på våra medsystrar”.

Vanessa, Deltagare

Dessa ord sätter ton på den anda som fredsaktivister har skapat i den politiska feministiska skolan i Cali. Tillsammans har de gråtit, skrattat, lyssnat och utbytt erfarenheter med varandra om hur Colombias förflutna och nutid påverkar deras vilja och engagemang för motstånd, uthållighet och solidaritet. En solidaritet i det colombianska civilsamhället som blir extra viktigt i tider som dessa, då regeringen slår ner på sin egen befolkning. 

Då denna text skrivs före den nationella strejken i april 2021 handlar den främst om skolan i ett pandemi-sammanhang. Den nationella strejken inleddes den 28 april som ett svar på regeringens presentation av nya skattereformer som främst drabbar låg- och medelinkomsttagare negativt. I protesterna begick polis- och militära styrkor övergrepp och använde sig av övervåld som är dokumenterade av både nationella och internationella observationer. Regeringen drog tillbaka delar av reformförslagen. Hjulet var dock redan i rullning och de folkliga protesterna och organiseringen mot regeringens politik och våldshandlingar fortsätter (juni 2021).     

Av integritetsskäl har deltagarnas namn i artikeln bytts ut. 

Under 2020 deltog över sextio personer i det som kallas den Politiska Feministiska Skolan, som syftar till att stärka sociala organisationer och människorättsförsvarare att bli starkare aktörer för varaktig fred i Colombia. Skolan är unik i sitt slag och drivs av organisationen Corporación para el Desarrollo Regional (CDR), med stöd av Praktisk Solidaritet (finansierat genom ForumCiv). Kurserna behandlar teman som feministisk psykologi, intersektionalitet, jämställdhet, våld, sexualitet, identitet, genus och mänskliga rättigheter. De är till stor del uppbyggda av praktiska moment, som hur en skapar audiovisuellt material och hur man kan använda konsten som verktyg för att synliggöra de individuella och kollektiva minnen som bärs av kvinnor, ursprungsfolk och HBTQI+ personer, för att skapa nya konstruktioner av Colombias historia. 

En viktig del är att deltagarna genom en speciell metodik närmar sig ett slags självläkande från de sår och trauman som den patriarkala strukturen har orsakat i form av t ex mäns våld mot kvinnor, orättvisa arbetsvillkor och osynliggörande som politiska personer.  

”Vi tror att allt som händer oss [kvinnor] är normalt, men det är inte normalt. Genom skolan har jag lärt mig att se på verkligheten och det patriarkala samhället på ett annat sätt och hur jag kan försvara mig och mina rättigheter”, säger Yeni, en av deltagarna.  

Deltagarna uttrycker ett behov av att få växa som politiska subjekt och vittnar om hur skolan har hjälpt dem att identifiera hur de kan skapa social förändring och vilken styrka det innebär att organisera sig. 

”Jag har förstått mig själv och mitt själsliga och kroppsliga landskap, min potential för att förändra, min styrka att göra socialt motstånd. Skolan har gjort att jag hittat min politiska identitet”, säger Ana, som själv jobbar på en mansdominerad institution men där skolan har hjälpt henne att mentalt anta en ny roll.

Workshop i politiska feministiska skolan
Workshop i politiska feministiska skolan 2021. Foto: CDR

Människorätt och feminism under hot

Det colombianska folket har i över 50 år genomlidit ett inbördeskrig som fortfarande direkt och indirekt genererar tvångsförflyttningar, påtvingade försvinnanden, hot och mord på ledare för sociala rörelser  och människorättsförsvarare. Olika väpnade konflikter blossar upp med jämna mellanrum och drabbar hårdast de redan marginaliserade. Bara under 2020 har minst 375 människorättsförsvarare och sociala ledare mördats i Colombia (OHCHR 2020) bland annat pga deras försvar av landrättigheter och naturresurser och för arbetet med historisk upprättelse och rättvisa. 

Att som kvinna dessutom engagera sig för jämställdhet och mäns våld mot kvinnor är ytterligare en försvårande omständighet då det ifrågasätter djupt rotade system och föreställningar om mannens överordnade ställning och makt gentemot kvinnor. Hot om våld, press från samhället och familjen är vanliga konsekvenser av arbetet. En del av CDRs arbete genom den politiska skolan fokuserar på att ge sociala organisationer och dess medlemmar och aktivister bättre kunskaper i hur de kan hantera den stress och psykiska påfrestning som kommer med deras arbete.

Den nu pågående pandemin har gett utrymme för än fler grova brott som i allt större mån förblir olösta pga ett, enkelt uttryckt, stillastående rättsväsende. Kvinnor straffas på flera nivåer under pandemin. De mister sin inkomst pga utegångsförbud vilket drabbar de många kvinnor som jobbar i informella sektorn, behöver ta dubbelt om inte trippelt ansvar för hemmet, barnen och de gamla, agera lärare och försörjare på samma gång. Isoleringen i hemmen utsätter kvinnor för ökade risker att utsättas för våld av närstående. Telefonlinjerna hos Kvinnojourerna är nedringda och under bara två månader 2020 ökade antalet samtal med över 200 % jämfört med tidigare år (1). 

Statens otillräcklighet under pandemin

Något som blivit särskilt tydligt under pandemin – och något som diskuteras inom projektet – är hur colombianska staten har övergivit redan marginaliserade människor och kvinnor i synnerhet, och är oförmögen att skydda de mest utsatta. Det är inte själva viruset i sig som nu orsakar en kris i landet, det är det politiska och ekonomiska systemet som ger bevis för hur otillräckligt samhället och statens aktörer är rustat för att tillgodose grundläggande mänskliga behov och värdighet för alla. Det har blivit tydligt under den senaste månadens kraftiga, folkliga protester i Colombia. Den eskalerande fattigdom (2) som genererats i kölvattnet av pandemin är en av flera gnistor som tänt elden. Om Colombia som land är en brasa så är Cali en skogsbrand när det gäller den folkliga resningen och det våldsamma militära och polisiära svaret från regeringen. Eller som Catalina Galeano Cabrera  – en av projektledarna i den politiska feministiska skolan – formulerar det: 

”Krisen är resultatet av ivern hos dem som tror att grundläggande rättigheter som hälsa, bostäder och utbildning är varor som kan handlas på marknaden och börserna och att den enda möjliga framtiden garanteras av BNP-tillväxten och att hela livet blir till en handelsvara.” (3)

Folkliga rörelser över hela Latinamerika ifrågasätter själva demokratiska systemet som sådant och efterfrågar mer lokala, kollektiva och kulturellt förankrade lösningar för att skapa rättvisa samhällen. Under ett av de många digitala seminarier som CDR höll under förra året, bjöds den bolivianska feministen och människorättsförsvararen Adriana Guzman in och hon beskrev hur ”bara folket kan hjälpa folket”. Hon refererade bland annat till hur viktigt det har kommit att bli med ”educación popular” som är en pedagogik och filosofi där deltagande, social förändring och människors egna erfarenheter står i centrum för själva lärandet. I den politiska skolan är det just elevernas (majoriteten kvinnor) erfarenheter och berättelser som är till grund för kunskapen och verktygen som deltagarna tar del av. Flera av deltagarna vittnar om och beskriver hur det är kollektivet, ens närmaste sociala nätverk utanför familjen, som blir den trygga punkten för många kvinnor. Eller som en av eleverna förklarar en av sina lärdomar:

”Mina medsystrar tar hand om mig  – eftersom staten inte gör det.”

Detta ger sig också till uttryck i en av projektets aktiviteter som skapades som en insats för att hjälpa utsatta människor under pandemin. Deltagarna, tillsammans med sina sociala organisationer och kollektiv, samlade in varor och mat till behövande kvinnor och familjer i olika kvarter i Cali. 

Alex, som är aktiv i ett kvinnokooperativ och deltar i den politiska skolan säger att ”skolan uppmuntrar kvinnor till ledarskap, att kunna leda sina kollektiv och hur man hjälper sitt närsamhälle. För min organisation har deltagandet i skolan lärt oss mycket och vi har börjat använda oss allt mer av de koncept och lärdomar som skolan gett oss.”

”Ingen av oss är ett tomt blad utan alla bär på sin egen historia, erfarenheter och kunskaper”, uttrycker en annan deltagare. Hen poängterar vidare hur lyhördhet och delandet av erfarenheter gör alla i skolan rikare emotionellt och kunskapsmässigt vilket kan ta dem bortom orden och fram till faktiskt mod att skrida till handling tillsammans med andra oavsett om det handlar om att direkt ifrågasätta en nedvärderande kommentar, att skapa en solidaritetsaktion på stan eller konstruktivt konfrontera olika maktinstitutioner. 

En annan aktivitet i projektet handlar om att deltagarna ska ha möjlighet att representera sina organisationer och skolan, i olika forum för dialog mellan politiker, myndigheter och civilsamhället vad gäller teman som jämställdhet och fredsprocessen. Det är dock inte alla feministiska organisationer som anser att en sådan delaktighet på formell, nationell nivå – som utspelar sig på maktelitens rum – är det mest effektiva sättet för att få till stånd förändring. Splittringen inom de rörelser som kallar sig feministiska är minst sagt fragmenterad, något som tas upp som en utmaning för projektteamet på CDR. 

Avhumanisering är viruset
“Avhumanisering är viruset”. Foto: CDR

Att dela kunskap och styrka genom att dela smärta

Hemska bilder av militärt våld mot demonstrerande människor i Colombia har spridits över världen under de senaste månadernas nationella strejk och protester. Men också bilder av hoppingivande, massiv och bred folklig, fredlig mobilisering mot en politik som sätter de rikaste i första rummet. Hur upprätthåller man engagemanget och orken att fortsätta kämpa? Hur går man vidare som organisation och aktivist för att hålla motivationen uppe?  

Skoldeltagarna svarar enhetligt att det är viktigt att aldrig ge upp när det kommer till att delta i kampen för fred och att bryta ojämlikheterna som råder. 

”Fortsätt vara aktiva som en del av fredsprocesserna i landet. Var del av lösningarna, berätta och lär andra om vad du lärt dig. Jag har lärt mig att det som smärtar hos min ”syster” smärtar också mig. Fred skapas av var och en av oss.” 

”Att förstå andra människor och våra skillnader och likheter gör att en kan lära sig på helt nya sätt, att lära sig av andra.”

När den personliga orken tryter är det viktigt att veta att vi är organiserade och vi är tillsammans. Att fortsätta skriva och berätta sin historia och minnen, att inte glömma vad som hänt och händer med våra medsystrar.

CDRs projektledare sammanfattar vad den politiska feministiska skolan innebär i tider som dessa. 

”Coronaviruset isolerade oss från vårt viktiga sociala och politiska utrymme, gatan, men det isolerade oss inte från vårt behov av att organisera oss. Så vi valde att agera för att förvandla vår nutid genom fantasi och djärvhet. Vi går samman för att lösa det vi inte kan lösa ensamma eftersom vi inte tror på logiken som säger att den starkaste överlever. För vi vet att vi är starka tillsammans.”

I Cali och andra platser i Colombia fortsätter civilsamhällets kamp för mänskliga rättigheter oavsett virus, strejk eller repression. De folkliga protesterna handlar inte längre om skattereformer men om krav till landets elit och styre att förändra maktfördelningen. En maktfördelning som lutar sig mot en patriarkal ordning där ursprungsfolk, kvinnor, unga, afro-colombianer och de som lever i fattigdom sedan länge stängts ute. Det är i detta sammanhang som den politiska feministiska skolan och dess deltagare har kommit att bli mycket viktiga aktörer för socialt ledarskap och som samhällsförändrare i Colombia.

Kajsa Vårsjö

Praktisk Solidaritet


Referenser

(1) https://www.senado.gov.co/index.php/prensa/lista-de-noticias/1333-las-mujeres-asumen-el-impacto-mas-alto-de-la-pandemia-el-de-las-violencias-y-el-socioeconomico

(2) Enligt DANE, Colombias statistikmyndighet, ökade antalet personer som lever i fattigdom med 3,2 miljoner (totalt 21 miljoner människor) och de som lever i extrem fattigdom ökade med 2,7 miljoner personer (totalt 7,5 miljoner människor) mellan 2019 och 2020.  I hela landet beräknade myndigheten att 42,5% av befolkningen lever i fattigdom. Det är främst stadsområden där ökningen är som störst.  Siffrorna är från 30 april 2021.  https://www.larepublica.co/economia/mas-de-21-millones-de-personas-viven-en-la-pobreza-y-74-millones-en-pobreza-extrema-3161813. och: https://img.lalr.co/cms/2021/04/29114023/Presentacion-pobreza-monetaria_2020.pdf

(3) https://medium.com/especial-ella-en-cuarentena/redes-barriales-100-sororas-dd0545084f26

(4)  Catalina Galeano Cabrera (ur en artikel publicerad i webbtidningen médium.com: https://medium.com/especial-ella-en-cuarentena/redes-barriales-100-sororas-dd0545084f26