Att läka i tystnad – Kvinnors berättelser om den väpnade politiska konflikten i Colombia.

Praktisk Solidaritets colombianska samarbetspartner, Corporación para el Desarrollo Regional, bjöd in kvinnor i Valle del Cauca regionen till att dela med sig av personliga berättelser om den väpnade politiska konflikten.

Dessa berättelser publicerades sedan i form av en bok som visar tydligt på att kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp under det långvariga kriget i Colombia, samt på vilket sätt våldet förändrade deras liv. Boken ingår i organisationens arbete med att synliggöra det sexuella våldet mot kvinnor som en förödande del av krigets kultur, samt stärka kvinnors ledarskap i fredsfrämjande processer.

Texten vi presenterar härnäst är ett utdrag av boken med fri översättning gjord på Praktisk Solidaritets kansli i Stockholm.

El cuerpo recuerda - Kroppen minns

”Varför vi kvinnor måste lida till följd av beslut som andra har fattat? Det är en fråga som vi ställer oss om och om igen, i hopp om att aggressionerna som systematiskt riktas mot våra kroppar upphör en vacker dag” (Mariana, 2020).

Kvinnors kroppar har varit måltavla för våld och övergrepp under den väpnade konflikten i Colombia.

Traumat lagras i kroppsminnet, vilket i många fall leder till kronisk smärta, sjukdom och obalans. Det tar lång tid att läka. Många kvinnor bär på smärtan av sexuella övergrepp i sina livmödrar, deras hud är ärrad av maktmissbruk, i hjärtat sitter rädslan och sorgen, likt maskerade gäster som dyker upp med jämna mellanrum och försvagar dem och gör dem sjuka.

Det är alldeles uppenbart att den colombianska staten inte erbjuder det stödet som dessa kvinnor hade behövt för att läka. Det krävs ett omfattande vårdprogram som ser och förstår den varaktiga skadan hos de som utsatts för övergreppen. Kvinnorna som deltog vid projektets workshops visade oss spåren av traumatiska händelser. Deras kroppar har ännu inte återhämtat sig utan fortsätter att minnas övergreppen.

”Under 19 år har jag fått leva med detta, jag hoppas att såret någon gång övergår till ett ärr”. (Zulma, 2020)

Deltagarna bjöds in att berätta om kriget och dess spår, och möttes med empati och förståelse. Den här typen av sammanhang, skapad av kvinnor för kvinnor, är ett värdefullt stöd. Att bli lyssnade på kan vara ett första steg i riktning mot återhämtning.

Berättelserna vi presenterar härnäst är ett urval som visar att kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp inom ramen för den väpnade konflikten i Colombia, samt på vilket sätt våldet förändrade deras liv.

Att läka i tystnad

När hennes yngsta barn är tre år gammalt flyttar Diana tillsammans med sin familj till provinsen Miranda. Där får de arbeta som vaktmästare på en sockerrörsplantage. Deras nya hem blir ett litet hus omringat av odlingarna. Den väpnade konflikten, påtaglig genom närvaron av gerillan och paramilitära grupper, tränger sig snabbt på familjens nystartade liv.

”Det hördes knackningar på dörren. Vem är det? frågade vi. Paramilitärerna, fick vi som svar. När min man öppnade dörren möttes han av en knuff, därefter gick de direkt på honom med stryk, medan barnen och jag tittade på vettskrämda. Jag vet inte hur många det var som kom, fotstegen spred sig ute på gården. När jag frågade varför de anföll oss fick jag höra att min familj anklagades för att vara med i guerillan, och att vi skulle vaska fram pengarna genast. Jag förklarade att vi inte hade några pengar, jag sa att vi hade precis flyttat in och knappast hade råd med glödlampan och stearinljusen som lyste upp rummet. Läget lugnade sig något och efter en stund gav de sig av. De letade vidare efter människorna som hade bott i huset innan vi kom. När de gick hotade de oss med att inte berätta för någon om det som hade hänt, annars vet ni vad som väntar er, sa de. Så började skräcken”. (Diana, 2021)

Efter händelsen lever familjen med en ständig känsla av otrygghet. De får heller inget stöd från arbetsgivaren som har anställt dem, dessvärre bemöts deras oro med misstänksamhet.

Några veckor senare blir familjen påhoppad av en grupp män iklädda uniform, den här gången känner Diana inte till vilka de är. Familjen får order om att packa ihop nödvändigheter samt blöjor till barnet och förs sedan bort till plantagens huvudbyggnad där de andra arbetarna hålls

gisslan. De spenderar natten inlåsta i ett lyxigt rum medan männen i uniform rånar huset. Nästa dag släpps familjen fri. Särskilt barnen mår dåligt efter att ha varit tillfångatagna, Diana vill flytta snarast möjligt men hennes man är svår att övertyga på grund av deras knapra arbetssituation.

En morgon då Diana befinner sig ensam med det yngsta barnet, kommer en okänd man till huset och ber henne om vatten att dricka. När Diana räcker honom glaset inser hon att han bär på en kniv; ”Han hade en smal och mycket vass kniv, den såg ut som bestick, därför tycker jag numera att bestick är obehagliga. Nu kommer allt det där tillbaka…Han började beskylla mig för att hjälpa guerillan, han kallade mig för kollaboratör och ville veta var jag gömde pengarna”. Diana, 2021)

Mannen vänder ut och in på huset i jakt efter värdesaker, medan han trakasserar Diana. Han ger henne order om att inta olika kroppspositioner; ”Han sa res på dig, vänd dig om, sätt dig på huk”. (Diana, 2021)

“Efter att han hade samlat allt vad han kunde bära med sig, sa han -Du ska gå över den gatan men utan att skrika eller gråta, annars är du illa ute- Han rörde vid något han bar på runt midjan, jag visste inte vad det var men med kniven räckte det för att få mig att svettas. Vi lämnade huset, jag höll hårt om mitt barn, mannen gick bakom oss. Längs med stigen syntes några arbetare böjda över fältet, jag tänkte gud låt de titta upp och se mig så att de hjälper mig. De såg mig inte. Vi svängde in mot sockerrörplantagen. Allt jag kom på var att bryta loss blad för att hitta vägen tillbaka. Jag visste att ingen skulle höra mina skrik utifall att han band fast mig så här långt ute på vischan. Jag tänkte på mina andra barn som snart skulle komma hem från skolan, jag bönade jungfru Maria att beskydda mig, jag höll på att bli tokig av oro. Sen stannade vi. Han sa att jag skulle klä av mig. Jag sa nej, det gör jag inte. Han började förolämpa mig och insisterade. Jag vägrade. Då hotade han med att göra illa mitt lilla barn. När jag insåg att han menade allvar kunde jag inget annat än ge mig. Jag klädde av mig naken och blev våldtagen medan barnet tittade på”. (Diana 2021)

Under de första åren efter övergreppet känner sig Diana mycket ensam i sin smärta. Hon blir inte betraktad som ett offer för den väpnade konflikten och erbjuds därmed inget stöd. Dessutom ökar våldet i hemmet då hennes aggressiva och svartsjuka man vid flera tillfällen beskyller henne för det som har hänt.

“Nyligen fick jag höra från min son att han har kommit på anledningen till min bitterhet. Han sa, nu vet jag varför du drar dig undan och är så sorgsen, jag minns den dagen, jag minns vad som hände vid sockerrörsplantagen. Jag sänkte huvudet och blev illröd av skam. Min son mindes allt det som hade hänt”. (Diana 2021)

Hos sonen finner Diana det stödet hon aldrig fick från sin partner.

Det börjar ljusna några år senare då Diana vägleds av en kvinna som hjälper henne att göra en anmälan hos den colombianska myndigheten för krigsoffer. Hennes fall granskas och hon får en liten ekonomisk kompensation för tvångsförflyttning. Med hjälp av stödet startar hon en butik som det har gått hyfsat bra för. Idag lever familjen på Dianas verksamhet då mannen är sjuk och kan inte längre arbeta.

Att ha deltagit vid de har träffarna har haft stor betydelse för Dianas motståndskraft till det som tynger henne i hemmet; ”Min man tål knappast att jag lämnar huset, jag får inte träffa vänner, jag får inte gå ut på en vanlig promenad och äta glass. Jag har verkligen fått göra uppror för att kunna komma hit idag. Samtidigt kan han själv konstatera att det har gjort mig gott att delta, det har liksom förändrat mig på något sätt. Jag känner en stor lättnad efter att ha berättat min historia, jag känner mig befriad. Här blev jag lyssnad utan att bli dömd, jag har fått stöd från kvinnor som bär på liknande erfarenheter”.

Dianas vittnesmål ger oss inspiration till att fortsätta skapa utrymmen för kvinnor som fallit offer för den väpnade konflikten i Colombia. Vi strävar efter att fler kvinnor får berätta sin historia som ett första steg i att läka och finna styrka att ansluta till kampen för förändring.

 

Utdrag och fri översättning gjord av projekthandläggare Teresa Allendes.