Ett komplext arbete – en inblick i anti-trafficking verksamheten i Bosnien och Hercegovina

Lovisa Leijon Schöld, praktikant i Sarajevo, ger en inblick i arbetet med anti-trafficking – ett minst sagt komplext humanitärt arbete.

De osynliga fjärilarnas vecka – kampen för de tvångsförsvunna

Dummy post title / Lorem Ipsum Publicerat 20 september 2022 Dummy category / Second category Dela Blenda och Josephine är praktikanter hos Praktisk Solidaritets samarbetsorganisation i Cali, Corporación para el Desarrollo Regional (CDR).I augusti deltog dom tillsammans med CDR i minnesveckan för tvångsförsvunna personer.Här ger dom en inblick i aktiviteterna.    FN har deklarerat den 30 augusti till internationell minnesdag för personer som utsatts för påtvingat försvinnande. I Cali, Colombia uppmärksammas detta under en hel vecka i slutet av augusti varje år för hedra försvunna människor och deras familjer, samt att ge utrymme för fortsatt sökande av de försvunna. Minnesveckan går under namnet Semana de las Mariposas Invisibles, Veckan för de osynliga fjärilarna. Tvångsförsvinnande, eller påtvingat försvinnande räknas som ett brott mot mänskliga rättigheter och innebär att en person frihetsberövas av en stat eller en politisk organisation, eller av personer eller grupper som agerar med stöd eller tillstånd från staten, följt av förnekandet av frihetsberövandet samt hemlighållandet av den saknades öde. De tusentals tvångsförsvunna i Colombia, även kallade desaparecidos, är delvis en konsekvens av den politiska och sociala väpnade konflikt som pågått i landet under mer än ett halvt sekel. Från Cali har vi följt minnesveckan. Vi har deltagit i evenemang arrangerade av bland annat  CDR, Alcadía de Cali (Calis stadshus/kommunstyre), Familiares de Victimas Desaparición Forzada Cali (släktingar till försvunna människor som organiserat sig i Cali) och Movimiento Nacional de Victimas de Crímenes de Estado (en social rörelse som kämpar mot straffrihet mot brott som begåtts av staten och av colombianska paramilitära grupper) för att nämna några. Utanför Plazoleta CAM, där Calis administrativa styre utgår ifrån, finns utställningar och information om hur man ska gå tillväga för att eftersöka försvunna släktingar. Där har det också varit möjligt att möta människor som eftersöker sina försvunna barn, föräldrar och vänner.  Genom personporträtt på affischer kan förbipasserande se vem det är som är försvunnen eftersom att fotografi, namn, datum och plats för försvinnandet framgår. Efter samtal med eftersökande släktingar förstår vi att samtliga försvinnanden skett under tvång, och att grupperna som fört bort människor kommer från både höger- och vänsterorienterade beväpnade grupper, där somliga även har kopplingar till den colombianska staten. Orsakerna till försvinnandena är många.  Det kan till exempel bero på att man uttryckt sin åsikt, arbetat med statliga utredningar som kommit för nära sanningen eller rent av att man befunnit sig på landsbygden där landområdena kontrolleras av en viss beväpnad grupp och att man råkade vara på fel plats vid fel tillfälle.  Det som är tydligt vid evenemanget vid Plazoleta CAM är att människor förts bort under tvång och utan anhörigas kännedom, mot deras vilja samt att de inte återfunnits ännu. Genom att titta på affischerna kan vi se att folk som försvunnit från tidigt 70-tal fortfarande eftersöks samt att försvinnanden fortfarande sker idag. Efter att ha pratat med anhöriga som deltar i utställningarna förstår vi på ett djupare plan att den enorma sorgen efter att ha förlorat en närstående har övergått i hopp och kamp mot att få ett slut på våldet. Det framgår också av de flesta vi pratat med att de orkar fortsätta sitt sökande tack vare att de gått ihop och organiserat sig tillsammans med andra i samma situation.  Rätten att eftersöka sina kära. Det är av stor vikt att förstå vad man har för rättigheter, samt med vilka medel man kan praktisera dessa rättigheter. Till exempel har eftersökande rätt att kräva att återfunna kroppar ska DNA-testas och att DNA-test är gratis. En annan sak som framgår är att eftersökande inte ska vänta 72 timmar på att den försvunne ska komma tillbaka (vilket är det som myndigheterna säger att man ska göra), utan man ska anmäla personen som försvunnen och rapportera till åklagarmyndigheten direkt när man misstänker att personen försvunnit under tvång. Martha Burbano, direktör på CDR, berättar något viktigt för oss när hon förklarar skillnaden i  ett försvinnande och en kidnappning. Båda tillvägagångssätten sker under tvång, men vid en kidnappning kommer kidnapparna oftast höra av sig till den kidnappades familj för utpressning på pengar eller information. I fallet med försvinnanden sker dessa i total tystnad, där utövarna försöker sopa igen spåren och göra det svårt för eftersökande att hitta den försvunne. Det innebär också att den som letar efter en tvångsförsvunnen person ofta möts av motstånd och våld. Att synliggöra personliga vittnesmål För att hedra dem och skapa en plats för möten finns även ett museum i Cali vid namn la Casa de las Memorias del Conflicto y la Reconciliación (Minneshuset från konflikten och för återförsoning), ett museum som berättar om den väpnade konflikten och ger utrymmen för personliga vittnesmål. Den 30 augusti genomfördes konserter av lokala artister och hyllningstal på museet för att stärka de som fortsätter sökandet efter sina försvunna släktingar och vänner.  CDR ingår i ett nätverk som stöttar anhöriga i sökandet efter tvångsförsvunna personer och förmedlar även information kring rätt åtgärder att ta vid samt vilka rättigheter man har som anhörig. Många vi pratat med berättar att de orkar fortsätta sitt sökande tack vare att de organiserat sig tillsammans med andra i samma situation, och att de lyckats omvandla den enorma sorgen till kamp och hopp om att få ett slut på våldet. Text och bild: Josephine Biro och Blenda Andersson, praktikanter för Praktisk Solidaritet och CDR 2022 Fredsavtalet som signerades 2016 betonar vikten av försoning och att handlingarna som skett tidigare i de väpnade striderna inte får upprepas. Frågan kvarstår dock hur man ska kunna försonas när försvinnanden fortfarande sker och när återseende av den försvunne inte går att garantera.

Att läka i tystnad – Kvinnors berättelser om den väpnade politiska konflikten i Colombia.

Att läka i tystnad – Kvinnors berättelser om den väpnade politiska konflikten i Colombia. Dummy post title / Lorem Ipsum Publicerat 13 september 2022 Dummy category / Second category Dela Praktisk Solidaritets colombianska samarbetspartner, Corporación para el Desarrollo Regional, bjöd in kvinnor i Valle del Cauca regionen till att dela med sig av personliga berättelser om den väpnade politiska konflikten. Dessa berättelser publicerades sedan i form av en bok som visar tydligt på att kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp under det långvariga kriget i Colombia, samt på vilket sätt våldet förändrade deras liv. Boken ingår i organisationens arbete med att synliggöra det sexuella våldet mot kvinnor som en förödande del av krigets kultur, samt stärka kvinnors ledarskap i fredsfrämjande processer. Texten vi presenterar härnäst är ett utdrag av boken med fri översättning gjord på Praktisk Solidaritets kansli i Stockholm. El cuerpo recuerda – Kroppen minns ”Varför vi kvinnor måste lida till följd av beslut som andra har fattat? Det är en fråga som vi ställer oss om och om igen, i hopp om att aggressionerna som systematiskt riktas mot våra kroppar upphör en vacker dag” (Mariana, 2020). Kvinnors kroppar har varit måltavla för våld och övergrepp under den väpnade konflikten i Colombia. Traumat lagras i kroppsminnet, vilket i många fall leder till kronisk smärta, sjukdom och obalans. Det tar lång tid att läka. Många kvinnor bär på smärtan av sexuella övergrepp i sina livmödrar, deras hud är ärrad av maktmissbruk, i hjärtat sitter rädslan och sorgen, likt maskerade gäster som dyker upp med jämna mellanrum och försvagar dem och gör dem sjuka. Det är alldeles uppenbart att den colombianska staten inte erbjuder det stödet som dessa kvinnor hade behövt för att läka. Det krävs ett omfattande vårdprogram som ser och förstår den varaktiga skadan hos de som utsatts för övergreppen. Kvinnorna som deltog vid projektets workshops visade oss spåren av traumatiska händelser. Deras kroppar har ännu inte återhämtat sig utan fortsätter att minnas övergreppen. ”Under 19 år har jag fått leva med detta, jag hoppas att såret någon gång övergår till ett ärr”. (Zulma, 2020) Deltagarna bjöds in att berätta om kriget och dess spår, och möttes med empati och förståelse. Den här typen av sammanhang, skapad av kvinnor för kvinnor, är ett värdefullt stöd. Att bli lyssnade på kan vara ett första steg i riktning mot återhämtning. Berättelserna vi presenterar härnäst är ett urval som visar att kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp inom ramen för den väpnade konflikten i Colombia, samt på vilket sätt våldet förändrade deras liv. Att läka i tystnad När hennes yngsta barn är tre år gammalt flyttar Diana tillsammans med sin familj till provinsen Miranda. Där får de arbeta som vaktmästare på en sockerrörsplantage. Deras nya hem blir ett litet hus omringat av odlingarna. Den väpnade konflikten, påtaglig genom närvaron av gerillan och paramilitära grupper, tränger sig snabbt på familjens nystartade liv. ”Det hördes knackningar på dörren. Vem är det? frågade vi. Paramilitärerna, fick vi som svar. När min man öppnade dörren möttes han av en knuff, därefter gick de direkt på honom med stryk, medan barnen och jag tittade på vettskrämda. Jag vet inte hur många det var som kom, fotstegen spred sig ute på gården. När jag frågade varför de anföll oss fick jag höra att min familj anklagades för att vara med i guerillan, och att vi skulle vaska fram pengarna genast. Jag förklarade att vi inte hade några pengar, jag sa att vi hade precis flyttat in och knappast hade råd med glödlampan och stearinljusen som lyste upp rummet. Läget lugnade sig något och efter en stund gav de sig av. De letade vidare efter människorna som hade bott i huset innan vi kom. När de gick hotade de oss med att inte berätta för någon om det som hade hänt, annars vet ni vad som väntar er, sa de. Så började skräcken”. (Diana, 2021) Efter händelsen lever familjen med en ständig känsla av otrygghet. De får heller inget stöd från arbetsgivaren som har anställt dem, dessvärre bemöts deras oro med misstänksamhet. Några veckor senare blir familjen påhoppad av en grupp män iklädda uniform, den här gången känner Diana inte till vilka de är. Familjen får order om att packa ihop nödvändigheter samt blöjor till barnet och förs sedan bort till plantagens huvudbyggnad där de andra arbetarna hålls gisslan. De spenderar natten inlåsta i ett lyxigt rum medan männen i uniform rånar huset. Nästa dag släpps familjen fri. Särskilt barnen mår dåligt efter att ha varit tillfångatagna, Diana vill flytta snarast möjligt men hennes man är svår att övertyga på grund av deras knapra arbetssituation. En morgon då Diana befinner sig ensam med det yngsta barnet, kommer en okänd man till huset och ber henne om vatten att dricka. När Diana räcker honom glaset inser hon att han bär på en kniv; ”Han hade en smal och mycket vass kniv, den såg ut som bestick, därför tycker jag numera att bestick är obehagliga. Nu kommer allt det där tillbaka…Han började beskylla mig för att hjälpa guerillan, han kallade mig för kollaboratör och ville veta var jag gömde pengarna”. Diana, 2021) Mannen vänder ut och in på huset i jakt efter värdesaker, medan han trakasserar Diana. Han ger henne order om att inta olika kroppspositioner; ”Han sa res på dig, vänd dig om, sätt dig på huk”. (Diana, 2021) “Efter att han hade samlat allt vad han kunde bära med sig, sa han -Du ska gå över den gatan men utan att skrika eller gråta, annars är du illa ute- Han rörde vid något han bar på runt midjan, jag visste inte vad det var men med kniven räckte det för att få mig att svettas. Vi lämnade huset, jag höll hårt om mitt barn, mannen gick bakom oss. Längs med stigen syntes några arbetare böjda över fältet, jag tänkte gud låt de titta upp och se mig så att de hjälper mig. De såg mig inte. Vi svängde in mot sockerrörplantagen. Allt jag kom på var att bryta loss blad för